Dag 3 - Duschningen
Trodde ALDRIG jag skulle somna i natt ! Jonas försökte hålla sig vaken, men till slut så... var det bara att bli nedlyft och uppallad i sängen som prinsessan på ärten, med kuddar bakom ryggen och under knäna, dunsockor på och allt till hands inom räckhåll utan att röra sig: glasögonen, vatten med sugrör (mycket viktigt med sugrör) , värktabletter och mobil MED headset. TV:n vriden åt mitt håll. Där låg jag och hade fantomsmärtor i höften... kändes som kallt rinnande vatten blandat med att bli knivskuren om och om igen på samma ställe. Djävligt retligt!
Men filmen Kalle och chokladfabriken var ju ganska underhållande ändå så till slut började det dra i mina ögonlock också. Då sov Jonas som en liten prins i sin soffa....(är han inte en gentleman så säg!) Jag somnade nog vid 2.30. Tänk er att ligga så, med benen böjda uppallad mot en vägg, huvudet åt sidan och inte röra en fena på 4 timmar. Det känns väldigt märkligt när man vaknar i alla fall.
6.30 var det toadags - alla tabletter hade slutat verka, fällknivsläge....Jonas for upp vid första lilla ropet på hjälp. Han är SÅÅÅÅÅ himla snäll mot mig! I med lite nya droger och sen låg jag och lyssnade på musik i lurarna och Jonas sov vidare. Småslumrade lite och mamma ringde och vi pratade lite snabbt om läget..
Idag var det ju duschning - första gången efter operationen. Instruktionen var bara: av med korsetten och in i duschen och låt tvål, vatten och schampo rinna över magen, men gnugga inte... Ehhh...näe...vem hade velat det? Med lite lätt ångest inför den här övningen låg jag kvar i sängen tålmodigt och väntade på att Jonas skulle sova färdigt... Vi 10-tiden slog han upp de blå och mitt förslag blev: ny medicin, frukost och SEN dusch... allt för att liksom flytta fram det obehagliga till sen.
Och sen var det nåt jätte-trevligt program på Discovery - om Italien... åh...men det vill jag se... men Jonas fattade ju precis. Så till slut stängde han av och sa: Japp, nu är det dags.
Shit.
Okej... visst är det en befrielse att få av korsetten, man kan andas mer normalt men finns ju inget som håller in och stöttar...!?
Jag var beredd på blodiga fluffkompresser, men det syntes knappt någonting alls. Återigen den konstiga bilden av mig själv när jag tittar ner på min nya mage. Svullet ja, men ... jag vet inte. Ser lite ut som om man tränat skitmycket och det har blivit ett 2-pack (istället för 6-pack)...okej... sen är det svullet längre ner då.. underlivet är ömt men inte blått än, men jag blev varnad för att det kunde bli det. Vi får väl se... vem bryr sig? I alla fall sa Jonas: Du...det kommer att bli sjukt snyggt!! Jag har inte förstått det än. Jag vill inte ta ut något i förskott. Vi får se helt enkelt. Men det kan inte bli värre än innan i alla fall. DET har jag fattat.
Okej - nu skulle jag resa mig för första gången utan en korsett. Det gick bra. Jonas drog upp mig och jag bara slappnar av och använder ingen magmuskel, det är det bästa sättet. Vääääldigt stelt och ihopvikt stapplar jag fram till hans hallspegel och tittar: det ser ....ja.. det ser bara helt platt ut. Kan inte säga det på nåt annat sätt. Ny navel...det liknar inte mig, men jag gillar det ändå. I profil ser det INTE lika snyggt ut.. så det kollade vi inte så mycket på. Ja, sen var det ju bara att duscha... kutryggig fixade jag vad jag skulle. Det var ju inte så farligt, bara skönt faktiskt. Och ja, jag kissade i duschen. Det får man ibland.
Har jag berättat att jag har navelfobi? Vad är det tänker alla utom en kollega till mig, Malin.. hon vet! Det är när man håller på att svimma av obehag när någon petar i ens navel, eller för den delen själv blir tvingad till det. Eftersom jag nu fått en ny navel så... kommer det att komma sårvätska där under ganska många veckor har jag fått veta. Och det söker mig lite grand redan. Så efter att jag duschade ville jag "torka" ordentligt innan korsetten skulle på igen. Så jag petade försiktigt ner lite toapapper i min nya navel för att liksom hjälpa till lite och det kändes inte ett skit. Jag har alltså ingen känsel där...och inte nedanför naveln heller. Lite olika områden på magen har ingen känsel och vissa delar har. Känns mysko, men det är okej.
Att få på korsetten igen var ju inte lika lätt som att fläka ut den om man säger så. När man lägger den runt sig är det en glipa på ca 20 cm. DET ska dras över varandra och sättas ihop med kardborrband. Jag kunde inte själv... Jonas fick hjälpa. Men till slut så, tillbaka till 1800-talet...
Detta lilla "event" med duschningen, torkning, påklädning och sminkning var klart vid 15.15!!! Hallå..hur fort kan man jobba? Allt går i slowmotion. För vi hade bestämt: hon (jag alltså) ska ut idag också, och gå en runda, även om hon ser ut som en pensionär på vift!
Så vi åkte och fikade, tog värktabletter så att jag kan sitta en stund och se normal ut.. om än lite hopfälld. Sen skulle vi alltså gå till Konsum och handla och sen gå tillbaka till bilen. En promenad på ca 5 minuter enkel väg i vanliga fall. Det tog nog en halvtimme...herreguuuuud säger jag bara... och det medan nerverna på mitt ena lår spelar spratt! Mitt på framsidan av låret känns det som huden är totalt avskald och att jag har sandpapper på insidan av mina byxor... och lite kallt och lite varmt... får ju hoppas att det inte är någon permanent skada. Men det ger ju en fingervisning om att man har rotat duktigt bland nervtrådarna på mig!
Inne på Konsum gick jag och höll i kyl- och frysdiskarna och avlastade min 90-årsrygg som nu brände av ansträngning och träningsvärk. Då gick det förbi en tjej som stannade upp och sa: alltså..mår du bra, egentligen? Jajamensan, svarade jag. Jag har opererat mig så det är lugnt! Hon såg klart lättad ut.
Samma lilla runda tillbaka till bilen i sakta mak. Vi hann över halva övergångsstället, fullt med bilar som satt o undrade vad som hänt "den böjda kvinnan". Men men.. jag bryr mig verkligen inte.
Det var en pärs att gå med avskalat lår hela den vägen tillbaka. Och sen sa Jonas nåt kul och jag började fnittra. Och det går INTE. Det gör så så himla ont så det finns inte.. det enda och rätta man gör då är att bita sig själv så hårt man vågar och lite till. Då....svalnar man rätt fort..eller tänker på en död släkting t ex. Kan också hjälpa. Finns såå mycket tokigt man kan tänka på som kan vara kul när man inte får skratta.
Vi tog lite foton idag också, ska samla ihop allt det där sen och de som vill se får säga till om det är så att de vill se. Inte alla som tål det. Andra kan tycka det är intressant.
Så ikväll ska jag alltså vara ensam och lägga mig själv, fixa med kuddarna och allt det där... vet inte hur det ska gå, men det MÅSTE gå, för Jonas jobbar hela natten.
Det blir nog bra! /e
Men filmen Kalle och chokladfabriken var ju ganska underhållande ändå så till slut började det dra i mina ögonlock också. Då sov Jonas som en liten prins i sin soffa....(är han inte en gentleman så säg!) Jag somnade nog vid 2.30. Tänk er att ligga så, med benen böjda uppallad mot en vägg, huvudet åt sidan och inte röra en fena på 4 timmar. Det känns väldigt märkligt när man vaknar i alla fall.
6.30 var det toadags - alla tabletter hade slutat verka, fällknivsläge....Jonas for upp vid första lilla ropet på hjälp. Han är SÅÅÅÅÅ himla snäll mot mig! I med lite nya droger och sen låg jag och lyssnade på musik i lurarna och Jonas sov vidare. Småslumrade lite och mamma ringde och vi pratade lite snabbt om läget..
Idag var det ju duschning - första gången efter operationen. Instruktionen var bara: av med korsetten och in i duschen och låt tvål, vatten och schampo rinna över magen, men gnugga inte... Ehhh...näe...vem hade velat det? Med lite lätt ångest inför den här övningen låg jag kvar i sängen tålmodigt och väntade på att Jonas skulle sova färdigt... Vi 10-tiden slog han upp de blå och mitt förslag blev: ny medicin, frukost och SEN dusch... allt för att liksom flytta fram det obehagliga till sen.
Och sen var det nåt jätte-trevligt program på Discovery - om Italien... åh...men det vill jag se... men Jonas fattade ju precis. Så till slut stängde han av och sa: Japp, nu är det dags.
Shit.
Okej... visst är det en befrielse att få av korsetten, man kan andas mer normalt men finns ju inget som håller in och stöttar...!?
Jag var beredd på blodiga fluffkompresser, men det syntes knappt någonting alls. Återigen den konstiga bilden av mig själv när jag tittar ner på min nya mage. Svullet ja, men ... jag vet inte. Ser lite ut som om man tränat skitmycket och det har blivit ett 2-pack (istället för 6-pack)...okej... sen är det svullet längre ner då.. underlivet är ömt men inte blått än, men jag blev varnad för att det kunde bli det. Vi får väl se... vem bryr sig? I alla fall sa Jonas: Du...det kommer att bli sjukt snyggt!! Jag har inte förstått det än. Jag vill inte ta ut något i förskott. Vi får se helt enkelt. Men det kan inte bli värre än innan i alla fall. DET har jag fattat.
Okej - nu skulle jag resa mig för första gången utan en korsett. Det gick bra. Jonas drog upp mig och jag bara slappnar av och använder ingen magmuskel, det är det bästa sättet. Vääääldigt stelt och ihopvikt stapplar jag fram till hans hallspegel och tittar: det ser ....ja.. det ser bara helt platt ut. Kan inte säga det på nåt annat sätt. Ny navel...det liknar inte mig, men jag gillar det ändå. I profil ser det INTE lika snyggt ut.. så det kollade vi inte så mycket på. Ja, sen var det ju bara att duscha... kutryggig fixade jag vad jag skulle. Det var ju inte så farligt, bara skönt faktiskt. Och ja, jag kissade i duschen. Det får man ibland.
Har jag berättat att jag har navelfobi? Vad är det tänker alla utom en kollega till mig, Malin.. hon vet! Det är när man håller på att svimma av obehag när någon petar i ens navel, eller för den delen själv blir tvingad till det. Eftersom jag nu fått en ny navel så... kommer det att komma sårvätska där under ganska många veckor har jag fått veta. Och det söker mig lite grand redan. Så efter att jag duschade ville jag "torka" ordentligt innan korsetten skulle på igen. Så jag petade försiktigt ner lite toapapper i min nya navel för att liksom hjälpa till lite och det kändes inte ett skit. Jag har alltså ingen känsel där...och inte nedanför naveln heller. Lite olika områden på magen har ingen känsel och vissa delar har. Känns mysko, men det är okej.
Att få på korsetten igen var ju inte lika lätt som att fläka ut den om man säger så. När man lägger den runt sig är det en glipa på ca 20 cm. DET ska dras över varandra och sättas ihop med kardborrband. Jag kunde inte själv... Jonas fick hjälpa. Men till slut så, tillbaka till 1800-talet...
Detta lilla "event" med duschningen, torkning, påklädning och sminkning var klart vid 15.15!!! Hallå..hur fort kan man jobba? Allt går i slowmotion. För vi hade bestämt: hon (jag alltså) ska ut idag också, och gå en runda, även om hon ser ut som en pensionär på vift!
Så vi åkte och fikade, tog värktabletter så att jag kan sitta en stund och se normal ut.. om än lite hopfälld. Sen skulle vi alltså gå till Konsum och handla och sen gå tillbaka till bilen. En promenad på ca 5 minuter enkel väg i vanliga fall. Det tog nog en halvtimme...herreguuuuud säger jag bara... och det medan nerverna på mitt ena lår spelar spratt! Mitt på framsidan av låret känns det som huden är totalt avskald och att jag har sandpapper på insidan av mina byxor... och lite kallt och lite varmt... får ju hoppas att det inte är någon permanent skada. Men det ger ju en fingervisning om att man har rotat duktigt bland nervtrådarna på mig!
Inne på Konsum gick jag och höll i kyl- och frysdiskarna och avlastade min 90-årsrygg som nu brände av ansträngning och träningsvärk. Då gick det förbi en tjej som stannade upp och sa: alltså..mår du bra, egentligen? Jajamensan, svarade jag. Jag har opererat mig så det är lugnt! Hon såg klart lättad ut.
Samma lilla runda tillbaka till bilen i sakta mak. Vi hann över halva övergångsstället, fullt med bilar som satt o undrade vad som hänt "den böjda kvinnan". Men men.. jag bryr mig verkligen inte.
Det var en pärs att gå med avskalat lår hela den vägen tillbaka. Och sen sa Jonas nåt kul och jag började fnittra. Och det går INTE. Det gör så så himla ont så det finns inte.. det enda och rätta man gör då är att bita sig själv så hårt man vågar och lite till. Då....svalnar man rätt fort..eller tänker på en död släkting t ex. Kan också hjälpa. Finns såå mycket tokigt man kan tänka på som kan vara kul när man inte får skratta.
Vi tog lite foton idag också, ska samla ihop allt det där sen och de som vill se får säga till om det är så att de vill se. Inte alla som tål det. Andra kan tycka det är intressant.
Så ikväll ska jag alltså vara ensam och lägga mig själv, fixa med kuddarna och allt det där... vet inte hur det ska gå, men det MÅSTE gå, för Jonas jobbar hela natten.
Det blir nog bra! /e
Kommentarer
Trackback
