Från otränad till mindre otränad

Tänkte se om man kan få igång sig själv att träna. På riktigt... att få det lika självklart som att andas.

Jag blev väl mer eller mindre intvingad i att börja träna då min kille tränar periodvis och har tränat mycket under många års tid. Efter julledigheten började han på allvar att ta tag i sig själv..

Han går på ett sånt där.. hm.. megasvettigt gym, fullt med muskelkillar och muskeltjejer - såna som tävlar ni vet. En gång följde jag med och bara satt i cafédelen och väntade på att han skulle träna färdigt.. Det var faktiskt lite halvläskigt.. Men, jag tänkte - jag kan ju kanske prova nån gång - sen...

...Men Jonas gav sig inte.. utan det blev bestämt att vi skulle träna nästa helg jag var barnfri. Sagt och gjort. Det var då problemet kom. Problemet har nog inget namn. Men det känns så här:

- panik
- nu gråter jag snart
- jag vill inte
- jag är ful
- alla kommer att glo på mig

Om någon förstår mig, räck upp en hand! Det liksom bara väller upp i halsen. Det började lite hemma hos Jonas och alla pinsamma tillfällen när jag har besökt olika träningscenter dök upp framför mina ögon.

Men varför? Vad är det som är så hemskt? Egentligen?

Jag vet inte.. för jag har alltid varit väldigt kraftig och överviktig när jag besökt gym/träningscenter tidigare. Då när man tänker: NU djävlar ska jag träna ner mig till Jennifer Lopez.... och så går man dit och håller på att krevera av nervositet för att man tror att alla ska skratta åt en. Men snälla! En vuxen människa står inte och skrattar åt en annan okänd vuxen människa på ett gym. Skulle jag själv gjort det? Näe....

Suck...

Men nu då? Nu är jag inte jättekraftig, bara lite sådär allmänt slapp och lite lagom. Jag är nöjd med mig själv, men förstår också att min mage är det enda som ser välskött ut - just nu. Så fort jag går upp lite i vikt, så händer inget på magen.. men väl på sidorna, ryggen och på alla andra ställen man brukar öka i omfång. Jag tänker: Har jag investerat 38.000 kr på en ny mage så får jag nog jobba lite för att behålla min investering. Det är väl den enda investering som man inte vill se växa...

I alla fall, den där hemska lördagen vi skulle dit, så började jag "krångla" redan hemma hos Jonas.. jag sa att jag inte ville. Men Jonas svarade bara: jodå, det blir jättebra..

Men han visste ju inte.

Att:

- när vi gick upp för trappan till gymet, så låg gråten i startgroparna
- att jag trodde på allvar att alla skulle stanna upp och tänka: vad FAN gör hon här?
- att jag inte skulle träna den dagen

Men detta hände:

- jag börjar störtgråta när vi kliver in i entrén
- jag trodde på allvar - fortfarande - att alla skulle stirra
- jag tränade inte den dagen - jag satt i cafédelen och pratade med Felicia, den snällaste tjejen på gymet

Jag blev grymt shockad av mitt beteende och min reaktion. Jag har alltid trott att det var min vikt som gjorde att jag skämdes och kände mig illa till mods att börja träna. Men det var det ju inte. Jag förstår fortfarande inte varför. Måste vara nåt fel i hela min syn på mig själv.

Plus en väldigt viktig sak som jag ofta upprepar för mig själv: Allt handlar faktiskt inte om mig. Jorden cirklar inte runt mig och vad jag gör. Speciellt inte på ett gym. Där har alla sig själva som fokus. Koncentrerade på vad de gör, hur de ser ut och hjälper varandra om det behövs, glada tillrop och socialt snack med dem man känner.

Allt handlar inte om mig
Allt handlar inte om mig

Den här bloggen handlar om mig - i alla fall :)

Jag gick och funderade på det där med att försöka träna i alla fall.. på gymet, som jag veckan innan fått panik över. Jag bestämde mig för att det var ok att komma färdigomklädd och sen gå längst bort i lokalen och ställa mig på ett "rullband" "gåband" - vad heter det?

Så - det gjorde jag. Och jag klarade det!! Så himla stolt över mig själv. Men aldrig i livet att jag skulle duscha där - inte bland "muskeltanterna" som jag kallade dom. 

Tredje gången jag följde med till gymet så gick jag på löpbandet i 30 min och sen visaede Jonas lite övningar så körde vi olika styrkeövningar.. Det var riktigt komiskt.. Den lättaste vikten på allt.. men som Jonas sa: hade du varit kille hade du nog mått dåligt.. att tjejer är svaga är inget ovanligt. Och så är det nog.

Nu har det gått 2 månader eller nåt och jag har faktiskt tränat rätt många gånger plus köpt ett träningskort på det lilla gymet här i närheten där jag bor, för varannan vecka är jag inte i Malmö, då är jag hemma i Helsingborg med mina barn.

Vi har en "klubb" på jobbet som heter VVT - Våga Vägra Träna - jag har varit prospect till den länge.. men enligt medlemmarna där så är jag lite för hurtig.. hrmrmmm....

Och nu får jag inte vara med längre. Men - det är helt ok.

Jag har alltid tyckt att när man tränar får man bara mer ont övervallt. Är det inte träningsvärk så är det skador och förslitningar. Och det hävdar jag fortfarande...

Jag har:

- inflammation i ena axeln
- blånagel *se nedan
- ont i knäna

Jag vill SÅ mycket - jag vill träna, börja springa, bli starkare o s v.. Vill så mycket att jag kanske tagit i för mycket. Eller allmänt klen. Jag vet inte.

Den där inflammationen i axeln lär väl läka ut så småningom.. Jag har tänkt - jaja, jag kan väl motionera så länge. Vilket jag gjort och nu orsakat mig en s k blånagel.. det är alltså tryck och skavsår från skor som gör en eller flera tånaglar blå. Väldigt oskönt och fult.

Så i helgen var jag på Jonas gym, vi tränade fast istället för löpbandet (ja, så heter det va?) så hoppade jag upp i en sån där som man ser ut som en sprattelgubbe i - typ Orbitrack.. man kör nåt vattentramp med benen och flaxar fram och tillbaka med armarna i två spakar med händerna. Det var i alla fall riktigt kul - och skönt. Det gjorde inte ont i tårna och ändå hade jag en puls på 150. Det kändes bra!!

Efter det duschade jag!! Fast det var inga andra där inne.. men det hade kvittat. Nu är jag inte rädd längre. Jag är jag och inte så mycket mer än så.

Sen vidare till Löplabbet och visade upp min tå och där fick man kliva upp barfota på en glaskub, hon kollade mina belastningspunkter och sedan fick jag provgå och provlöpa på ett band och så filmade hon stegen. Vi såg då att jag viker inåt med mina hälsenor... det heter pronation..

image16 
Källa:www.loplabbet.se

Mest på den högra foten var det en lätt pronation. Vi lämnade butiken med nya skor - en halv storlek större än jag brukar ha i skor. Jag hoppas verkligen att jag kan ha nytta av mina nya skor och att inga mer blånaglar ska komma. I annat fall blir jag en sprattelgumma, skit samma.

Här är min nya sko - fast två stycken då.. men ni fattar:


image17

RSS 2.0