Min bukplastik
PROLOG
Jaha.... då är det äntligen dags för att operera mig...igår var det. I 15 år har jag irriterat mig på min hängande skinnpåse med fläsk i som varit i vägen för mig... och som jag alltid försökt dölja och som hämmat mig i intima situationer.
Nu, äntligen...tog jag mod till mig och visst har jag velat det länge, men allt måste stämma för att göra det.
T ex vikten. Vid konsultationen på den privata kliniken fick jag besked på att BMI 27 eller under är gränsen för att över huvud taget göra en bukplastik. Under förra året har jag gått från BMI 35 till 26,2 vilket gjorde det möjligt på det viset.
Jag ansträngde mig inte speciellt mycket, det började med att jag minskade lite på pasta, valde fullkornsprodukter och gick ner 4 kg, Sen förra våren fick jag gallstensanfall som drog ner mig ytterligare 2 kg.
Den stora viktminskningen startade när min dåvarande pojkvän gjorde slut med mig. Det blev en livskris och på ett osunt vis slutade jag att äta och sova. Kilona rasade och efter 3 månader "vaknade" jag upp och insåg att livet funkar även utan honom. Jag tänkte på vad jag åt och fortsatte att minska lite mer lagom i vikt...
Det som nu hände var att det lösa på min mage blev om möjligt ännu mer löst, hängigt och såg för djäkligt ut....Det gjorde att jag tog mod till mig att först fråga på min vårdcentral som sa "nää.... det där tror jag inte du kan få gjort inom landstinget" ... men jag lider ju av det?? Visst är jag fåfäng men, hur kul är det när det kliar under huden när det är varmt? När jag måste ha lite papper instucket i naveln för att det inte ska gegga igen av syrebrist? Har gått igenom en tvillinggraviditet för 11 år sen där jag gick 2 dagar över tiden. Min mage var gigantisk, barnen vägde 3 kg styck och efter det blev i alla fall inte min mage normal. Dessförinnan fick jag en dotter som i år bli 16 år. Där började hänget komma men inte i den omfattningen som efter tvillingarna. Den stora biten i det hela är den mentala. Att inte se ut som man känner sig när man står där på alla fyra... och nu pratar vi inte "rensa ogräs". Jag vill känna att min kropp är mig närmast, inte 20 cm hängande nedanför mig... typ.
Jag sökte mig därför privat för att höra vad proffsen skulle säga.
Jag var beredd på att de skulle säga att jag var tvungen att gå ner ännu mer i vikt... men, han bara räknade ut mitt BMI , tittade på min mage, kände på min delade bukmuskel och klämde ihop fettet och sa: Det här ska kunna gå att fixa, men vi måste flytta naveln. Det blir en stor bukplastik i så fall.
Han talade om för mig att mina skäl är medicinska och jag skulle kunna söka för detta inom vården. Han rekommenderade mig att skriva en s k egenremiss till sjukhuset. Efter viss tid får man komma, de gör en bedömning och enligt vårdgarantin ska de ge mig en tid inom 3 månader. Kan de inte det, får man söka sig till en privat men att landstinget bekostar det. Men... det kan även vara så att sjukhuset hinner fixa en tid och då hade jag inte vetat vem som utförde det och inte vilken erfarenhet han/hon hade.
Med den infon i bagaget begav jag mig hem och funderade i 2 dagar. Sen bestämde jag mig för att göra ingreppet på privatkliniken. Jag ville dels inte vänta och dels inte leva i ovisshet om vem som gör operationen...
Efter några dagar ringde jag tillbaka och fick en tid för operation 3 veckor senare.
Den dagen var igår och den sista veckan har varit för djävlig. Har sovit dåligt, varit ganska irriterad.. nervös, haft dödsångest.
Till sist blev målet att överleva. Att bara få vakna upp igen var det vikitgaste. Jag har varit sövd ett antal gånger i mitt liv men min första operation jag gjorde när jag var 18 år slutade med att jag vaknade under slutskedet då de sydde 15 stygn i ett bikinisnitt (opererade bort en cysta på äggstocken). Den skräcken att känna allt, inte kunna röra sig, inte göra sig hörd, inte påkalla någons uppmärksamhet, var fruktansvärd.
Så min skräck var dels att vakna under operationen men dels att ALDRIG vakna igen...
Okej ... så idag är det dagen EFTER... hur känner jag mig? Jo... det går bra! Hur gick det till igår? Ska jag berätta?
Jaha.... då är det äntligen dags för att operera mig...igår var det. I 15 år har jag irriterat mig på min hängande skinnpåse med fläsk i som varit i vägen för mig... och som jag alltid försökt dölja och som hämmat mig i intima situationer.
Nu, äntligen...tog jag mod till mig och visst har jag velat det länge, men allt måste stämma för att göra det.
T ex vikten. Vid konsultationen på den privata kliniken fick jag besked på att BMI 27 eller under är gränsen för att över huvud taget göra en bukplastik. Under förra året har jag gått från BMI 35 till 26,2 vilket gjorde det möjligt på det viset.
Jag ansträngde mig inte speciellt mycket, det började med att jag minskade lite på pasta, valde fullkornsprodukter och gick ner 4 kg, Sen förra våren fick jag gallstensanfall som drog ner mig ytterligare 2 kg.
Den stora viktminskningen startade när min dåvarande pojkvän gjorde slut med mig. Det blev en livskris och på ett osunt vis slutade jag att äta och sova. Kilona rasade och efter 3 månader "vaknade" jag upp och insåg att livet funkar även utan honom. Jag tänkte på vad jag åt och fortsatte att minska lite mer lagom i vikt...
Det som nu hände var att det lösa på min mage blev om möjligt ännu mer löst, hängigt och såg för djäkligt ut....Det gjorde att jag tog mod till mig att först fråga på min vårdcentral som sa "nää.... det där tror jag inte du kan få gjort inom landstinget" ... men jag lider ju av det?? Visst är jag fåfäng men, hur kul är det när det kliar under huden när det är varmt? När jag måste ha lite papper instucket i naveln för att det inte ska gegga igen av syrebrist? Har gått igenom en tvillinggraviditet för 11 år sen där jag gick 2 dagar över tiden. Min mage var gigantisk, barnen vägde 3 kg styck och efter det blev i alla fall inte min mage normal. Dessförinnan fick jag en dotter som i år bli 16 år. Där började hänget komma men inte i den omfattningen som efter tvillingarna. Den stora biten i det hela är den mentala. Att inte se ut som man känner sig när man står där på alla fyra... och nu pratar vi inte "rensa ogräs". Jag vill känna att min kropp är mig närmast, inte 20 cm hängande nedanför mig... typ.
Jag sökte mig därför privat för att höra vad proffsen skulle säga.
Jag var beredd på att de skulle säga att jag var tvungen att gå ner ännu mer i vikt... men, han bara räknade ut mitt BMI , tittade på min mage, kände på min delade bukmuskel och klämde ihop fettet och sa: Det här ska kunna gå att fixa, men vi måste flytta naveln. Det blir en stor bukplastik i så fall.
Han talade om för mig att mina skäl är medicinska och jag skulle kunna söka för detta inom vården. Han rekommenderade mig att skriva en s k egenremiss till sjukhuset. Efter viss tid får man komma, de gör en bedömning och enligt vårdgarantin ska de ge mig en tid inom 3 månader. Kan de inte det, får man söka sig till en privat men att landstinget bekostar det. Men... det kan även vara så att sjukhuset hinner fixa en tid och då hade jag inte vetat vem som utförde det och inte vilken erfarenhet han/hon hade.
Med den infon i bagaget begav jag mig hem och funderade i 2 dagar. Sen bestämde jag mig för att göra ingreppet på privatkliniken. Jag ville dels inte vänta och dels inte leva i ovisshet om vem som gör operationen...
Efter några dagar ringde jag tillbaka och fick en tid för operation 3 veckor senare.
Den dagen var igår och den sista veckan har varit för djävlig. Har sovit dåligt, varit ganska irriterad.. nervös, haft dödsångest.
Till sist blev målet att överleva. Att bara få vakna upp igen var det vikitgaste. Jag har varit sövd ett antal gånger i mitt liv men min första operation jag gjorde när jag var 18 år slutade med att jag vaknade under slutskedet då de sydde 15 stygn i ett bikinisnitt (opererade bort en cysta på äggstocken). Den skräcken att känna allt, inte kunna röra sig, inte göra sig hörd, inte påkalla någons uppmärksamhet, var fruktansvärd.
Så min skräck var dels att vakna under operationen men dels att ALDRIG vakna igen...
Okej ... så idag är det dagen EFTER... hur känner jag mig? Jo... det går bra! Hur gick det till igår? Ska jag berätta?
Kommentarer
Postat av: simon
SÖTIS<3
Postat av: missmaddis
Du & Jag verkar onekligen ha en del gemensamt.
Trackback
