Operationsdagen
Jag skulle infinna mig kl 13. Jonas, min pojkvän sedan 1 månad, krängde i sig 4 mackor medan jag filade fötterna...och packade ner tandborste och lite annat... Hade inte ätit sen 24.00 natten innan men kände ändå ingen direkt hunger.. bara lite svag och törstig.
När vi kom dit gick jag ensam in med sköterskan på ett fint kontor. Hon informerade mig om hur förloppet skulle se ut de närmaste timmarna, narkosen, uppvaknandet, hur jag kommer att känna mig, korsetten jag ska ha i 2 månader o s v... Jag lyssnade inte så jättenoga, jag satt mest och tänkte: tänk om jag dör, tänk om jag dör...Vad har jag gjort?
Så... betalade jag 38.000 kr med mitt kontokort, pengar som jag fått för en försäljning av min lägenhet. Hade jag inte haft dessa pengar KANSKE jag hade sökt genom landstinget, men en känsla jag har är att jag nog ändå lånat dom.
Därefter blev jag visad till mitt rum på andra våningen. Det såg fint ut, trägolv, grått klinker i duschen/toaletten... en skön elektriskt ställbar säng framför fönstret med en underbar utsikt...en liten garderob med nyckel att låsa in sina grejor i.
Efter en dusch med Hibiscrub fick jag kliva in i en skön mrogonrock o krypa upp i sängen med lite tidningar. Värktabletter och en "cocktail" med lugnande fanns på mitt lilla bord. Drinken var till senare... EFTER kirurgen varit o ritat på mig.
Blev lite sömnig helt plötsligt o låg o småsov där i min ensamhet. Sen kom en sköterska och satte ett dropp, förklarade att det skulle ta ca 1 tim till innan det var min tur. De hämtade upp Jonas till mig. Kl var 15.15.
Nästan exakt 1 tim senare är det äntligen dags. Kirurgen, en av de bästa i Sverige (fick jag veta) kommer in, glad och hurtig och frågar om jag har frågor.. I min dödsångest kommer jag inte på så mycket mer än att fråga om det gör mindre ont om magmuskeln inte är helt delad, som jag trodde min inte var. Han klämde o kände men sa "nä den är som de flesta som fått barn och inte hoppat in i gymet direkt efter förlossningen (och det gjorde inte jag kan jag erkänna). Sen lade han till att det inte var en garanti att muskeln gick ihop OM man hoppar in i gymet efter en förlossning.. Ha! Det tyckte jag lät jättebra...
Han ritade sina markeringar och sen tog jag min drink. Efter en kort stund kom narkossköterskan och hämtade mig. Vi gick tillsammans ner till operationsrummet Där fick jag lägga mig på sängen, fick lite elektroder och ett dropp kopplat. DÅ kom jag på: Hallå! Skulle ni inte ta före-bilder först? Jaha? Har de inte gjort det, frågade sköterskan. Nix... Så...av med allt igen, på med morgonrocken, och en liten vinglig vandring in på ett undersökningsrum. Där stod kirurgen redo med en kamera och tog snabbt bild framifrån och från båda profilerna.
Tillbaka igen, av med morgonrocken, på med elektroderna, in med droppet.
Nu var sanningens minut kommen, nu fanns ingen återvändo. Jag sa : nu är jag jättenervös.. "ja, jag ser det på din puls, du ska få lite mer av den där drinken direkt in i droppet här så ska du ser att det lugnar sig"...Tjong... det blev lite yrt. Sen kom nästa cocktail, det var mot illamående..kändes inget.. Sen kom nästa shot.. det var nåt...för..hmmm...jag minns inte längre. Sen sa min narkossköterska "nu ska du få andas in lite syre här så...." och jag vet att jag blev upprörd...fick lite panik...
...sen minns jag inte mer. Förrän de säger mitt namn att det är färdigt, jag hör Jonas prata med en annan man... jag fattar ingenting. Det gör svinont i magen, jag lyckas säga att jag har ont... jag får något i droppet mot smärtan..jag ropar på mamma...(typiskt va? 41 år och vill ha sin mamma...) men hon bor i Stockholm och jag var i Landskrona så.... lite väl långt emellan. När jag till slut öppnar ögonen, så är jag faktiskt på mitt rum! Men skulle jag inte vara på uppvaket ett tag?
Jo... 16.30 sövdes jag, 18.02 var operationen klar. kl 19.10 var jag på mitt rum..så hela uppvakningssessionen har jag missat, vilket inte gör så mycket för det är där de ligger o bölar och tjuter...
Jag hade dubbla korsetter på mig, ett fasansfullt tryck över hela buken, ett dränage i ena sidan av ärret (ärret går från kanten på höften ner över blygdbenet (där de flesta har hår som börjar... och upp igen till andra sidan höften).
Kvällen avlöpte tämligen snabbt, jag försökte sms:a till mamma, pappa, syskonen, barnen, arbetskollegorna, vännerna.. men varje gång jag började på ett sms så somnde jag och vaknade allt mellan 15-60 minuter senare.. timme ut och timme in. Jonas satt vid min sida ända till kl 01 på natten!! Finns ingen snällare än han! Det var så skönt att slå upp ett fylle-öga och se att han satt där och läste sin bok. Ibland tittade han på mig bara...han var dubbel, allt var dubbelt.. mådde lite illla ett par gånger och fick mediciner mot det, de hjälpte bra, tycker jag.
Var uppe en gång och kissade, det var en pärs.
Somnade ordentligt vid 01.30 och vaknade i samma ställning (liggande fällkniven på rygg) 4 timmar senare.
DAGEN EFTER
Känner mig helt klar i huvudet, lyckas efter lite hjälp att gå på toaletten, och därefter hämta min lilla väska med spegel, linser... mitt smink.. ett friskhetstecken när man vill göra sig iordning. Lite smart har jag varit. Jag har tagit med mig babyservetter (såna man torkar bebisrumpor med) i en lite plastpåse, så jag kan göra en kattvätt! Inte helt fel faktiskt. Rekommenderas i alla lägen! Känns redan bättre att vara lite som vanligt, lite mascara och lite rouge.. känner mig som vanligt.
Efter en väldans god frukost var det dags för lite luftning, d v s dränaget skulle tas bort och korsetterna lossades... härligt att kunna andas normalt igen... men en läskig känsla att vara oskyddad. Jag tittar ner på min mage och ser plötsligt att jag har ett underliv!! Det har jag inte sett sen jag var 24 år! Alltså klart jag har sett det, men inte från den här vinkeln jag låg i nu.. min mage är borta!? Jag fattar ingenting! Det ser helt konstigt ut.. visst, svullet och tejp o lite blod och allt möjligt.. men ändå.. man ser att nåt har hänt.
Dränaget avlägsnades, gjorde inte ont alls... men det känns ändå som att man är lite orolig nu. Var ska blodet hamna nu? Tänk om det stannar kvar i kroppen och hela jag sväller upp ?? Sköterskan sa att det sipprar ut i de kuddarna de lägger närmast huden innanför korsetten. Okej.. vi får hoppas det.
Nu skulle jag vänta på kirurgen som skulle ta sig en titt på mig innan jag fick på den nya korsetten, allmänt kallad "din bästa kompis i 2 månader". Jag låg där och tänkte...hm... jag är lite kissnödig. En minut senare: jag är väldigt kissnödig...2 minuter senare.. : nu kissar jag snart på mig.. Fick ringa på en sköterska som efter min önskan tog ett bäcken för jag ville inte resa mig upp utan "min kompis" på. Sen gick hon och där låg jag i en halvtimme med kiss skvalpande på skinkorna. Vågade och kunde inte röra mig.. Tålmodigt väntade jag och tänkte att de nog kommer att komma snart..snart... snart.. näää....jag ringer nog ändå.
Jag vet inte var all den där vätskan kom ifrån men jag fyllde nästan ett helt bäcken till bredden!! Skönt som bara den i alla fall. Nöden har ingen lag och jag fick en försmak om hur det är att ligga på långvården och bli bortglömd med ett bäcken under rumpan.
Sen sattes det in en liten salvkompress i naveln (ingen känsel kände jag), på med några stora blå fluffiga filtkuddar och sen en alldeles nyuppackad korsett modell mega-elastisk. Två sköterskor drog allt vad de kunde för att spänna åt så mycket som möjligt. Känner mig nu som en kvinna på artonhundratalet med getingmidja..oavsett vad som opererats bort eller inte.
Aropå vad som opererats bort: Jag läste mig till i journalen att det verkar som de tagit bort 1981 gr på mig.. Det är ju i runda tal 2 kg. 2 mjölkpaket, 1 påse mjöl! Bort från min mage! Kan det vara sant?? Låter fjuttigt: jag har gått ner 2 kg... men tagit bort 2 kg runt magen DET låter nåt det!! Eller?? Ja, jag tycker det i alla fall.
Med min nya korsett på, kändes livet lite bättre igen, trots att jag får högandas. Känns säkrare, allt på plats liksom.
Får hjälp av underbara Lotta att klä på mig, hon knyter till och med mina skor!
Jag går sakta och böjd som en gammal kvinna och skrider ändå nedför trappan till väntrummet och väntar på Jonas. Där sitter en annan tjej, också opererad men inte som jag. Vi småpratar och sen kommer Jonas.
Innan vi åkte hem till hans lilla etta, gav jag ett förslag att vi skulle till hans och numera mitt favvo-fik Mys i Malmö och ta en fika. Kan jag sitta i en bil kan jag sitta på en stol.. Såg kanske knepigt ut att komma gående med en ihopvikt tjej, men vadå? Jag bor inte i Malmö...hehe...jag bor i Helsingborg!
Där satt vi i solen och drack varsin latte och njöt, pratade och konstaterade att NU ÄR DET ÖVER. Och jag som varit så nervös..så otålig och så orolig.
Värktabletternas verkan börjar ta slut och vi drar oss hemåt, och jag börjar blogga. Har ont nu ikväll.. underlivet börjar svullna upp (det var normalt) det stramar, värker och sticker och är allmänt jobbigt. Till natten ska jag ta en Citodon för att kunna få några timmars sömn förhoppningsvis.
Imorgon ska jag duscha. Inte helt lätt. Bye! /e
När vi kom dit gick jag ensam in med sköterskan på ett fint kontor. Hon informerade mig om hur förloppet skulle se ut de närmaste timmarna, narkosen, uppvaknandet, hur jag kommer att känna mig, korsetten jag ska ha i 2 månader o s v... Jag lyssnade inte så jättenoga, jag satt mest och tänkte: tänk om jag dör, tänk om jag dör...Vad har jag gjort?
Så... betalade jag 38.000 kr med mitt kontokort, pengar som jag fått för en försäljning av min lägenhet. Hade jag inte haft dessa pengar KANSKE jag hade sökt genom landstinget, men en känsla jag har är att jag nog ändå lånat dom.
Därefter blev jag visad till mitt rum på andra våningen. Det såg fint ut, trägolv, grått klinker i duschen/toaletten... en skön elektriskt ställbar säng framför fönstret med en underbar utsikt...en liten garderob med nyckel att låsa in sina grejor i.
Efter en dusch med Hibiscrub fick jag kliva in i en skön mrogonrock o krypa upp i sängen med lite tidningar. Värktabletter och en "cocktail" med lugnande fanns på mitt lilla bord. Drinken var till senare... EFTER kirurgen varit o ritat på mig.
Blev lite sömnig helt plötsligt o låg o småsov där i min ensamhet. Sen kom en sköterska och satte ett dropp, förklarade att det skulle ta ca 1 tim till innan det var min tur. De hämtade upp Jonas till mig. Kl var 15.15.
Nästan exakt 1 tim senare är det äntligen dags. Kirurgen, en av de bästa i Sverige (fick jag veta) kommer in, glad och hurtig och frågar om jag har frågor.. I min dödsångest kommer jag inte på så mycket mer än att fråga om det gör mindre ont om magmuskeln inte är helt delad, som jag trodde min inte var. Han klämde o kände men sa "nä den är som de flesta som fått barn och inte hoppat in i gymet direkt efter förlossningen (och det gjorde inte jag kan jag erkänna). Sen lade han till att det inte var en garanti att muskeln gick ihop OM man hoppar in i gymet efter en förlossning.. Ha! Det tyckte jag lät jättebra...
Han ritade sina markeringar och sen tog jag min drink. Efter en kort stund kom narkossköterskan och hämtade mig. Vi gick tillsammans ner till operationsrummet Där fick jag lägga mig på sängen, fick lite elektroder och ett dropp kopplat. DÅ kom jag på: Hallå! Skulle ni inte ta före-bilder först? Jaha? Har de inte gjort det, frågade sköterskan. Nix... Så...av med allt igen, på med morgonrocken, och en liten vinglig vandring in på ett undersökningsrum. Där stod kirurgen redo med en kamera och tog snabbt bild framifrån och från båda profilerna.
Tillbaka igen, av med morgonrocken, på med elektroderna, in med droppet.
Nu var sanningens minut kommen, nu fanns ingen återvändo. Jag sa : nu är jag jättenervös.. "ja, jag ser det på din puls, du ska få lite mer av den där drinken direkt in i droppet här så ska du ser att det lugnar sig"...Tjong... det blev lite yrt. Sen kom nästa cocktail, det var mot illamående..kändes inget.. Sen kom nästa shot.. det var nåt...för..hmmm...jag minns inte längre. Sen sa min narkossköterska "nu ska du få andas in lite syre här så...." och jag vet att jag blev upprörd...fick lite panik...
...sen minns jag inte mer. Förrän de säger mitt namn att det är färdigt, jag hör Jonas prata med en annan man... jag fattar ingenting. Det gör svinont i magen, jag lyckas säga att jag har ont... jag får något i droppet mot smärtan..jag ropar på mamma...(typiskt va? 41 år och vill ha sin mamma...) men hon bor i Stockholm och jag var i Landskrona så.... lite väl långt emellan. När jag till slut öppnar ögonen, så är jag faktiskt på mitt rum! Men skulle jag inte vara på uppvaket ett tag?
Jo... 16.30 sövdes jag, 18.02 var operationen klar. kl 19.10 var jag på mitt rum..så hela uppvakningssessionen har jag missat, vilket inte gör så mycket för det är där de ligger o bölar och tjuter...
Jag hade dubbla korsetter på mig, ett fasansfullt tryck över hela buken, ett dränage i ena sidan av ärret (ärret går från kanten på höften ner över blygdbenet (där de flesta har hår som börjar... och upp igen till andra sidan höften).
Kvällen avlöpte tämligen snabbt, jag försökte sms:a till mamma, pappa, syskonen, barnen, arbetskollegorna, vännerna.. men varje gång jag började på ett sms så somnde jag och vaknade allt mellan 15-60 minuter senare.. timme ut och timme in. Jonas satt vid min sida ända till kl 01 på natten!! Finns ingen snällare än han! Det var så skönt att slå upp ett fylle-öga och se att han satt där och läste sin bok. Ibland tittade han på mig bara...han var dubbel, allt var dubbelt.. mådde lite illla ett par gånger och fick mediciner mot det, de hjälpte bra, tycker jag.
Var uppe en gång och kissade, det var en pärs.
Somnade ordentligt vid 01.30 och vaknade i samma ställning (liggande fällkniven på rygg) 4 timmar senare.
DAGEN EFTER
Känner mig helt klar i huvudet, lyckas efter lite hjälp att gå på toaletten, och därefter hämta min lilla väska med spegel, linser... mitt smink.. ett friskhetstecken när man vill göra sig iordning. Lite smart har jag varit. Jag har tagit med mig babyservetter (såna man torkar bebisrumpor med) i en lite plastpåse, så jag kan göra en kattvätt! Inte helt fel faktiskt. Rekommenderas i alla lägen! Känns redan bättre att vara lite som vanligt, lite mascara och lite rouge.. känner mig som vanligt.
Efter en väldans god frukost var det dags för lite luftning, d v s dränaget skulle tas bort och korsetterna lossades... härligt att kunna andas normalt igen... men en läskig känsla att vara oskyddad. Jag tittar ner på min mage och ser plötsligt att jag har ett underliv!! Det har jag inte sett sen jag var 24 år! Alltså klart jag har sett det, men inte från den här vinkeln jag låg i nu.. min mage är borta!? Jag fattar ingenting! Det ser helt konstigt ut.. visst, svullet och tejp o lite blod och allt möjligt.. men ändå.. man ser att nåt har hänt.
Dränaget avlägsnades, gjorde inte ont alls... men det känns ändå som att man är lite orolig nu. Var ska blodet hamna nu? Tänk om det stannar kvar i kroppen och hela jag sväller upp ?? Sköterskan sa att det sipprar ut i de kuddarna de lägger närmast huden innanför korsetten. Okej.. vi får hoppas det.
Nu skulle jag vänta på kirurgen som skulle ta sig en titt på mig innan jag fick på den nya korsetten, allmänt kallad "din bästa kompis i 2 månader". Jag låg där och tänkte...hm... jag är lite kissnödig. En minut senare: jag är väldigt kissnödig...2 minuter senare.. : nu kissar jag snart på mig.. Fick ringa på en sköterska som efter min önskan tog ett bäcken för jag ville inte resa mig upp utan "min kompis" på. Sen gick hon och där låg jag i en halvtimme med kiss skvalpande på skinkorna. Vågade och kunde inte röra mig.. Tålmodigt väntade jag och tänkte att de nog kommer att komma snart..snart... snart.. näää....jag ringer nog ändå.
Jag vet inte var all den där vätskan kom ifrån men jag fyllde nästan ett helt bäcken till bredden!! Skönt som bara den i alla fall. Nöden har ingen lag och jag fick en försmak om hur det är att ligga på långvården och bli bortglömd med ett bäcken under rumpan.
Sen sattes det in en liten salvkompress i naveln (ingen känsel kände jag), på med några stora blå fluffiga filtkuddar och sen en alldeles nyuppackad korsett modell mega-elastisk. Två sköterskor drog allt vad de kunde för att spänna åt så mycket som möjligt. Känner mig nu som en kvinna på artonhundratalet med getingmidja..oavsett vad som opererats bort eller inte.
Aropå vad som opererats bort: Jag läste mig till i journalen att det verkar som de tagit bort 1981 gr på mig.. Det är ju i runda tal 2 kg. 2 mjölkpaket, 1 påse mjöl! Bort från min mage! Kan det vara sant?? Låter fjuttigt: jag har gått ner 2 kg... men tagit bort 2 kg runt magen DET låter nåt det!! Eller?? Ja, jag tycker det i alla fall.
Med min nya korsett på, kändes livet lite bättre igen, trots att jag får högandas. Känns säkrare, allt på plats liksom.
Får hjälp av underbara Lotta att klä på mig, hon knyter till och med mina skor!
Jag går sakta och böjd som en gammal kvinna och skrider ändå nedför trappan till väntrummet och väntar på Jonas. Där sitter en annan tjej, också opererad men inte som jag. Vi småpratar och sen kommer Jonas.
Innan vi åkte hem till hans lilla etta, gav jag ett förslag att vi skulle till hans och numera mitt favvo-fik Mys i Malmö och ta en fika. Kan jag sitta i en bil kan jag sitta på en stol.. Såg kanske knepigt ut att komma gående med en ihopvikt tjej, men vadå? Jag bor inte i Malmö...hehe...jag bor i Helsingborg!
Där satt vi i solen och drack varsin latte och njöt, pratade och konstaterade att NU ÄR DET ÖVER. Och jag som varit så nervös..så otålig och så orolig.
Värktabletternas verkan börjar ta slut och vi drar oss hemåt, och jag börjar blogga. Har ont nu ikväll.. underlivet börjar svullna upp (det var normalt) det stramar, värker och sticker och är allmänt jobbigt. Till natten ska jag ta en Citodon för att kunna få några timmars sömn förhoppningsvis.
Imorgon ska jag duscha. Inte helt lätt. Bye! /e
Kommentarer
Trackback
