Från otränad till mindre otränad
Tänkte se om man kan få igång sig själv att träna. På riktigt... att få det lika självklart som att andas.
Jag blev väl mer eller mindre intvingad i att börja träna då min kille tränar periodvis och har tränat mycket under många års tid. Efter julledigheten började han på allvar att ta tag i sig själv..
Han går på ett sånt där.. hm.. megasvettigt gym, fullt med muskelkillar och muskeltjejer - såna som tävlar ni vet. En gång följde jag med och bara satt i cafédelen och väntade på att han skulle träna färdigt.. Det var faktiskt lite halvläskigt.. Men, jag tänkte - jag kan ju kanske prova nån gång - sen...
...Men Jonas gav sig inte.. utan det blev bestämt att vi skulle träna nästa helg jag var barnfri. Sagt och gjort. Det var då problemet kom. Problemet har nog inget namn. Men det känns så här:
- panik
- nu gråter jag snart
- jag vill inte
- jag är ful
- alla kommer att glo på mig
Om någon förstår mig, räck upp en hand! Det liksom bara väller upp i halsen. Det började lite hemma hos Jonas och alla pinsamma tillfällen när jag har besökt olika träningscenter dök upp framför mina ögon.
Men varför? Vad är det som är så hemskt? Egentligen?
Jag vet inte.. för jag har alltid varit väldigt kraftig och överviktig när jag besökt gym/träningscenter tidigare. Då när man tänker: NU djävlar ska jag träna ner mig till Jennifer Lopez.... och så går man dit och håller på att krevera av nervositet för att man tror att alla ska skratta åt en. Men snälla! En vuxen människa står inte och skrattar åt en annan okänd vuxen människa på ett gym. Skulle jag själv gjort det? Näe....
Suck...
Men nu då? Nu är jag inte jättekraftig, bara lite sådär allmänt slapp och lite lagom. Jag är nöjd med mig själv, men förstår också att min mage är det enda som ser välskött ut - just nu. Så fort jag går upp lite i vikt, så händer inget på magen.. men väl på sidorna, ryggen och på alla andra ställen man brukar öka i omfång. Jag tänker: Har jag investerat 38.000 kr på en ny mage så får jag nog jobba lite för att behålla min investering. Det är väl den enda investering som man inte vill se växa...
I alla fall, den där hemska lördagen vi skulle dit, så började jag "krångla" redan hemma hos Jonas.. jag sa att jag inte ville. Men Jonas svarade bara: jodå, det blir jättebra..
Men han visste ju inte.
Att:
- när vi gick upp för trappan till gymet, så låg gråten i startgroparna
- att jag trodde på allvar att alla skulle stanna upp och tänka: vad FAN gör hon här?
- att jag inte skulle träna den dagen
Men detta hände:
- jag börjar störtgråta när vi kliver in i entrén
- jag trodde på allvar - fortfarande - att alla skulle stirra
- jag tränade inte den dagen - jag satt i cafédelen och pratade med Felicia, den snällaste tjejen på gymet
Jag blev grymt shockad av mitt beteende och min reaktion. Jag har alltid trott att det var min vikt som gjorde att jag skämdes och kände mig illa till mods att börja träna. Men det var det ju inte. Jag förstår fortfarande inte varför. Måste vara nåt fel i hela min syn på mig själv.
Plus en väldigt viktig sak som jag ofta upprepar för mig själv: Allt handlar faktiskt inte om mig. Jorden cirklar inte runt mig och vad jag gör. Speciellt inte på ett gym. Där har alla sig själva som fokus. Koncentrerade på vad de gör, hur de ser ut och hjälper varandra om det behövs, glada tillrop och socialt snack med dem man känner.
Allt handlar inte om mig
Allt handlar inte om mig
Den här bloggen handlar om mig - i alla fall :)
Jag gick och funderade på det där med att försöka träna i alla fall.. på gymet, som jag veckan innan fått panik över. Jag bestämde mig för att det var ok att komma färdigomklädd och sen gå längst bort i lokalen och ställa mig på ett "rullband" "gåband" - vad heter det?
Så - det gjorde jag. Och jag klarade det!! Så himla stolt över mig själv. Men aldrig i livet att jag skulle duscha där - inte bland "muskeltanterna" som jag kallade dom.
Tredje gången jag följde med till gymet så gick jag på löpbandet i 30 min och sen visaede Jonas lite övningar så körde vi olika styrkeövningar.. Det var riktigt komiskt.. Den lättaste vikten på allt.. men som Jonas sa: hade du varit kille hade du nog mått dåligt.. att tjejer är svaga är inget ovanligt. Och så är det nog.
Nu har det gått 2 månader eller nåt och jag har faktiskt tränat rätt många gånger plus köpt ett träningskort på det lilla gymet här i närheten där jag bor, för varannan vecka är jag inte i Malmö, då är jag hemma i Helsingborg med mina barn.
Vi har en "klubb" på jobbet som heter VVT - Våga Vägra Träna - jag har varit prospect till den länge.. men enligt medlemmarna där så är jag lite för hurtig.. hrmrmmm....
Och nu får jag inte vara med längre. Men - det är helt ok.
Jag har alltid tyckt att när man tränar får man bara mer ont övervallt. Är det inte träningsvärk så är det skador och förslitningar. Och det hävdar jag fortfarande...
Jag har:
- inflammation i ena axeln
- blånagel *se nedan
- ont i knäna
Jag vill SÅ mycket - jag vill träna, börja springa, bli starkare o s v.. Vill så mycket att jag kanske tagit i för mycket. Eller allmänt klen. Jag vet inte.
Den där inflammationen i axeln lär väl läka ut så småningom.. Jag har tänkt - jaja, jag kan väl motionera så länge. Vilket jag gjort och nu orsakat mig en s k blånagel.. det är alltså tryck och skavsår från skor som gör en eller flera tånaglar blå. Väldigt oskönt och fult.
Så i helgen var jag på Jonas gym, vi tränade fast istället för löpbandet (ja, så heter det va?) så hoppade jag upp i en sån där som man ser ut som en sprattelgubbe i - typ Orbitrack.. man kör nåt vattentramp med benen och flaxar fram och tillbaka med armarna i två spakar med händerna. Det var i alla fall riktigt kul - och skönt. Det gjorde inte ont i tårna och ändå hade jag en puls på 150. Det kändes bra!!
Efter det duschade jag!! Fast det var inga andra där inne.. men det hade kvittat. Nu är jag inte rädd längre. Jag är jag och inte så mycket mer än så.
Sen vidare till Löplabbet och visade upp min tå och där fick man kliva upp barfota på en glaskub, hon kollade mina belastningspunkter och sedan fick jag provgå och provlöpa på ett band och så filmade hon stegen. Vi såg då att jag viker inåt med mina hälsenor... det heter pronation..
Källa:www.loplabbet.se
Mest på den högra foten var det en lätt pronation. Vi lämnade butiken med nya skor - en halv storlek större än jag brukar ha i skor. Jag hoppas verkligen att jag kan ha nytta av mina nya skor och att inga mer blånaglar ska komma. I annat fall blir jag en sprattelgumma, skit samma.
Här är min nya sko - fast två stycken då.. men ni fattar:
Jag blev väl mer eller mindre intvingad i att börja träna då min kille tränar periodvis och har tränat mycket under många års tid. Efter julledigheten började han på allvar att ta tag i sig själv..
Han går på ett sånt där.. hm.. megasvettigt gym, fullt med muskelkillar och muskeltjejer - såna som tävlar ni vet. En gång följde jag med och bara satt i cafédelen och väntade på att han skulle träna färdigt.. Det var faktiskt lite halvläskigt.. Men, jag tänkte - jag kan ju kanske prova nån gång - sen...
...Men Jonas gav sig inte.. utan det blev bestämt att vi skulle träna nästa helg jag var barnfri. Sagt och gjort. Det var då problemet kom. Problemet har nog inget namn. Men det känns så här:
- panik
- nu gråter jag snart
- jag vill inte
- jag är ful
- alla kommer att glo på mig
Om någon förstår mig, räck upp en hand! Det liksom bara väller upp i halsen. Det började lite hemma hos Jonas och alla pinsamma tillfällen när jag har besökt olika träningscenter dök upp framför mina ögon.
Men varför? Vad är det som är så hemskt? Egentligen?
Jag vet inte.. för jag har alltid varit väldigt kraftig och överviktig när jag besökt gym/träningscenter tidigare. Då när man tänker: NU djävlar ska jag träna ner mig till Jennifer Lopez.... och så går man dit och håller på att krevera av nervositet för att man tror att alla ska skratta åt en. Men snälla! En vuxen människa står inte och skrattar åt en annan okänd vuxen människa på ett gym. Skulle jag själv gjort det? Näe....
Suck...
Men nu då? Nu är jag inte jättekraftig, bara lite sådär allmänt slapp och lite lagom. Jag är nöjd med mig själv, men förstår också att min mage är det enda som ser välskött ut - just nu. Så fort jag går upp lite i vikt, så händer inget på magen.. men väl på sidorna, ryggen och på alla andra ställen man brukar öka i omfång. Jag tänker: Har jag investerat 38.000 kr på en ny mage så får jag nog jobba lite för att behålla min investering. Det är väl den enda investering som man inte vill se växa...
I alla fall, den där hemska lördagen vi skulle dit, så började jag "krångla" redan hemma hos Jonas.. jag sa att jag inte ville. Men Jonas svarade bara: jodå, det blir jättebra..
Men han visste ju inte.
Att:
- när vi gick upp för trappan till gymet, så låg gråten i startgroparna
- att jag trodde på allvar att alla skulle stanna upp och tänka: vad FAN gör hon här?
- att jag inte skulle träna den dagen
Men detta hände:
- jag börjar störtgråta när vi kliver in i entrén
- jag trodde på allvar - fortfarande - att alla skulle stirra
- jag tränade inte den dagen - jag satt i cafédelen och pratade med Felicia, den snällaste tjejen på gymet
Jag blev grymt shockad av mitt beteende och min reaktion. Jag har alltid trott att det var min vikt som gjorde att jag skämdes och kände mig illa till mods att börja träna. Men det var det ju inte. Jag förstår fortfarande inte varför. Måste vara nåt fel i hela min syn på mig själv.
Plus en väldigt viktig sak som jag ofta upprepar för mig själv: Allt handlar faktiskt inte om mig. Jorden cirklar inte runt mig och vad jag gör. Speciellt inte på ett gym. Där har alla sig själva som fokus. Koncentrerade på vad de gör, hur de ser ut och hjälper varandra om det behövs, glada tillrop och socialt snack med dem man känner.
Allt handlar inte om mig
Allt handlar inte om mig
Den här bloggen handlar om mig - i alla fall :)
Jag gick och funderade på det där med att försöka träna i alla fall.. på gymet, som jag veckan innan fått panik över. Jag bestämde mig för att det var ok att komma färdigomklädd och sen gå längst bort i lokalen och ställa mig på ett "rullband" "gåband" - vad heter det?
Så - det gjorde jag. Och jag klarade det!! Så himla stolt över mig själv. Men aldrig i livet att jag skulle duscha där - inte bland "muskeltanterna" som jag kallade dom.
Tredje gången jag följde med till gymet så gick jag på löpbandet i 30 min och sen visaede Jonas lite övningar så körde vi olika styrkeövningar.. Det var riktigt komiskt.. Den lättaste vikten på allt.. men som Jonas sa: hade du varit kille hade du nog mått dåligt.. att tjejer är svaga är inget ovanligt. Och så är det nog.
Nu har det gått 2 månader eller nåt och jag har faktiskt tränat rätt många gånger plus köpt ett träningskort på det lilla gymet här i närheten där jag bor, för varannan vecka är jag inte i Malmö, då är jag hemma i Helsingborg med mina barn.
Vi har en "klubb" på jobbet som heter VVT - Våga Vägra Träna - jag har varit prospect till den länge.. men enligt medlemmarna där så är jag lite för hurtig.. hrmrmmm....
Och nu får jag inte vara med längre. Men - det är helt ok.
Jag har alltid tyckt att när man tränar får man bara mer ont övervallt. Är det inte träningsvärk så är det skador och förslitningar. Och det hävdar jag fortfarande...
Jag har:
- inflammation i ena axeln
- blånagel *se nedan
- ont i knäna
Jag vill SÅ mycket - jag vill träna, börja springa, bli starkare o s v.. Vill så mycket att jag kanske tagit i för mycket. Eller allmänt klen. Jag vet inte.
Den där inflammationen i axeln lär väl läka ut så småningom.. Jag har tänkt - jaja, jag kan väl motionera så länge. Vilket jag gjort och nu orsakat mig en s k blånagel.. det är alltså tryck och skavsår från skor som gör en eller flera tånaglar blå. Väldigt oskönt och fult.
Så i helgen var jag på Jonas gym, vi tränade fast istället för löpbandet (ja, så heter det va?) så hoppade jag upp i en sån där som man ser ut som en sprattelgubbe i - typ Orbitrack.. man kör nåt vattentramp med benen och flaxar fram och tillbaka med armarna i två spakar med händerna. Det var i alla fall riktigt kul - och skönt. Det gjorde inte ont i tårna och ändå hade jag en puls på 150. Det kändes bra!!
Efter det duschade jag!! Fast det var inga andra där inne.. men det hade kvittat. Nu är jag inte rädd längre. Jag är jag och inte så mycket mer än så.
Sen vidare till Löplabbet och visade upp min tå och där fick man kliva upp barfota på en glaskub, hon kollade mina belastningspunkter och sedan fick jag provgå och provlöpa på ett band och så filmade hon stegen. Vi såg då att jag viker inåt med mina hälsenor... det heter pronation..
Källa:www.loplabbet.se
Mest på den högra foten var det en lätt pronation. Vi lämnade butiken med nya skor - en halv storlek större än jag brukar ha i skor. Jag hoppas verkligen att jag kan ha nytta av mina nya skor och att inga mer blånaglar ska komma. I annat fall blir jag en sprattelgumma, skit samma.
Här är min nya sko - fast två stycken då.. men ni fattar:
Svar till Elle: bristningar då och nu, smärta m m
Hej Elle!
Att det kändes konstigt att gå och röra sig de första månaderna kan jag hålla med om, för mig kändes set som sammandragningar och stickningar när jag reste mig och när jag gick.. ibland trodde jag att allt skulle liksom spricka och/eller lossna - att magen skulle ramla av :).. Den känslan är ju borta, men helt klart fortfarande spänner det och känns lite bedövat men ändå inte så att säga, när jag reser mig upp och eller börjar gå. Jag tror det alltid kommer att kännas så, men det känns inte alls som i början.
Jag gjorde ingen fettsugning, bara en stor bukplastik och det togs bort 2000 gr ca av hud, fett och vävnad.
Min smärta var ju i magmusklerna, d v s hela "plattan" upp till bröstbenet och sedan även i såret och i alla nerver som inte hittade sin andra del.. mycket stickningar och myrkryp.
Jag hade ganska mycket bristningar både under och över naveln (tycker jag själv), men allt är relativt.. inte så långt upp ovanför naveln och tack vare det har de gjort ett bra jobb på mig, då de dragit ner min hud så att det knappt syns några bristningar längre.. Du får kika på mina före- och efterbilder. Det syns kanske inte så mycket men det är de bilderna jag har.
Jag förstår att du kan känna dig nedstämd och undrar hur det ska bli. Det är svårt att veta hur det ska se ut och det enda jag kan råda dig till är att ha tålamod, ta foton och jämför så ser du hur det förändras till det bättre. Det tar lång tid innan slutresultatet kommer och under tiden får du försöka fokusera på att all blir bättre än det var innan. Så tänkte jag: Det kan inte bil sämre än innan!
Att det också kom perioder där jag kände mig sämre vissa dagar är också helt normalt. Jag kände som du, frossa, sjuk, febrig till och från. Då får man vila helt enkelt.. Det blir bra igen! Och bättre och bättre!
Svar till Christina: Midjemått då och nu.. m m
Hej Christina! Jag känner lika stor tacksamhet tillbaka att få feedback, det har jag tjatat om varje gång jag svarar någon som gjort ett inlägg eller ställt en fråga, men det kan nog inte sägas för ofta!
Jag är ju en ganska nojig person när det gäller kroppen, d v s om nåt inte står rätt till, utslag, förändringar som inte funnits innan o s v. Att blogga hjälpte mig att få ut lite av den ångesten och kunna gå tillbaka till dagen innan eller veckan innan och verkligen förstå att det blir bättre, att det varit tuffare. Man får ett bättre perspektiv och i och med det tror jag att jag blev lite lugnare. Samtidigt har jag en pojkvän som är lugnet själv. Han skulle endast söka läkare om hans ben var så svårt brutet att det inte gick att gå med (lite överdrivet, men du förstår säkert!)
Jag mätte inte midjemåttet och inte heller navelns mått och/eller placering innan eller efter, men det tog mer än ett halvår innan svullnaden försvann. Det ser jag ju nu på mina efterbilder. Midjans form kom inte fram förrän långt senare.
Jag kunde ha mina vanliga kläder efter ca 3-4 månader..Och då tänker jag på jeans.. Men - de jeansen jag hade innan blev till slut för stora i midjan.. men i början fungerade de utmärkt i några månader. Det beror säkert på vad man haft för modell innan.. mina var lite högre skurna innan. En lägre modell kan säkert vara lite svårare då man är svullen. Nu var det sommar under den tiden för mig så det var mycket pirat-tights och tunikor just då, så det var tacksamt och skönt även ovanpå sin korsett/kroppstrumpa.
Men mitt tips är att vänta minst 6 månader innan du köper några dyra favoritjeans.. risken blir nämligen att de blir lite för lösa om du köper de för tidigt.
Så ha tålamod! Och tejpa!!!
Hälsningar
/e
Jag är ju en ganska nojig person när det gäller kroppen, d v s om nåt inte står rätt till, utslag, förändringar som inte funnits innan o s v. Att blogga hjälpte mig att få ut lite av den ångesten och kunna gå tillbaka till dagen innan eller veckan innan och verkligen förstå att det blir bättre, att det varit tuffare. Man får ett bättre perspektiv och i och med det tror jag att jag blev lite lugnare. Samtidigt har jag en pojkvän som är lugnet själv. Han skulle endast söka läkare om hans ben var så svårt brutet att det inte gick att gå med (lite överdrivet, men du förstår säkert!)
Jag mätte inte midjemåttet och inte heller navelns mått och/eller placering innan eller efter, men det tog mer än ett halvår innan svullnaden försvann. Det ser jag ju nu på mina efterbilder. Midjans form kom inte fram förrän långt senare.
Jag kunde ha mina vanliga kläder efter ca 3-4 månader..Och då tänker jag på jeans.. Men - de jeansen jag hade innan blev till slut för stora i midjan.. men i början fungerade de utmärkt i några månader. Det beror säkert på vad man haft för modell innan.. mina var lite högre skurna innan. En lägre modell kan säkert vara lite svårare då man är svullen. Nu var det sommar under den tiden för mig så det var mycket pirat-tights och tunikor just då, så det var tacksamt och skönt även ovanpå sin korsett/kroppstrumpa.
Men mitt tips är att vänta minst 6 månader innan du köper några dyra favoritjeans.. risken blir nämligen att de blir lite för lösa om du köper de för tidigt.
Så ha tålamod! Och tejpa!!!
Hälsningar
/e
