pyret66

Sov jättegott i natt - hela 5,5 timme och sen ett kort uppvaknande och somnade sen om igen. Försov mig så väckningen av ungarna blev hetsig, jag gjorde t o m frukost åt dem i dag.. det brukar de göra själv annars. (även när jag inte är "sjuk")

Lite seg har jag varit idag, känt mig stressad eftersom jag skulle handla och ha tvättstugan, men min stora dotter lovade att fixa tvättstugan och handlingen kan ju inte vara så svårt.

Det har kliat enormt överallt på magen idag. Jag vill bara slita av gördeln och vrålklia mig! Men... det är bara att tänka på nåt annat så går det över efter en stund.

Efter handlingen med Simon så röjde jag lite i sengångarstil, dammsög i sengångarstil och diskade i sengångarstil. Sen kom Jonas, vi lagade mat tillsammans och därefter kom vår vän Patrik också.

Då började jag känna mig riktigt hängig faktiskt.. Har jag tagit ut mig för mycket?? Jag vet inte.. har frusit hela kvällen och efter duschen ville jag  bara lägga mig under 10 täcken och huttra... Nu har jag tagit 2 panodil och börjar blir jättevarm istället.

Lite av den bruna tejpen har lossnat på ett ställe vid snittet och det kliar väldigt mycket där.. ska nog ringa imorgon för säkerhets skull. Det står i papperna jag fick att tejpen sitter kvar tills första återbesöket och det är inte förrän om  en vecka! Fick också för mig att jag ser en röd strimma som går från naveln och uppåt som jag inte sett innan. Oroar mig för infektion. Jag har ju slutat med penicillien för några dagar sen. Känner att jag vill vara vaksam på förändringar. Vet ju inte hur det ska kännas. Det kanske är normalt med lite feber, jag vet inte.

Sen till något positivt! Jag har fått två kommentarer från två tjejer som letat info på nätet och hamnat i min blogg! Det är väl kul! Det var ju det jag ville!

Så imorgon får det bli en vilodag, jag ska inte handla och inte tvätta och inte städa. Jag tror jag ska läsa och titta på tv. Och sova.

ps. Tack Pauline för att du tog hand om tvättstugan! Ds (fastän du vägrar läsa min blogg)

/e

L, du hade en fråga om hur jag valde klinik. Jag kan ärligt säga att jag egentligen mest surfat runt och hört namnet flest gånger. Jag vet två personer som opererat sig där med gott resultat även om det inte var bukplastik.

Nu tillhör Citadellkliniken en av de äldsta i landet och har gott rykte. Mitt råd är att försöka läsa dig till på klinikens hemsida och när du sedan väljer att gå på konsultation så be om före- och efterbilder samt fråga kirurgen hur många operationer /år han/hon haft bakom sig. Självklart ska de vara medlemmar i de samfund som rekommenderas.

Surfa in på www.qvinna.info - där hittar du lite smått och gott samt en del kliniker man kan besöka på nätet. Det finns även en flik som heter Faktaguiden och vidare Checklista. Där finns bra frågor att ta med sig, eller ställa vid ex ett telefonsamtal/mail till en privat klinik.

Lycka till!
/e

Jag tror det går på rätt håll nu, jag kan känna att jag kan skriva det utan att förhasta mig. Tog inga Dexofen (den starka) till mina panodil igårkväll och det resulterade i att jag faktiskt inte mådde illa när jag vaknade.

Jag har lika ont när jag vaknar - känns som när jag vaknar ur narkosen, men väl uppe en stund så släpper det lite. Jag har börjat inta ett slags sidoläge - som är bättre än ryggen. Jonas kom på besök igår och alla barnen var hemma samtidigt och åt mat. Kul! Kors i taket.

Sen såg vi en vansinnigt rolig film som jag redan sett innan, så jag lovade att inte skratta... vilket jag inte kunde hålla.. men det går liiite bättre att skratta... fast det låter kul när jag gör det.

Jag somnade sist i huset vid 01 och vaknade kl 03 av sms! Från Tele2: Hej snart är det mors dag, om en stund kommer du att få en bild som du kan skicka som mms till din mamma på mors dag! och så "pling" ett mms till med en ros.

Alltså.. jag har hört talas om udda tider när man sänder ut nyhetsbrev , men ..tänker de inte på att folk har sin mobil bredvid sig på natten?? 

Somnade sen igen o vaknade kl 05.

Nu sitter jag o väntar på att någon ska komma hem, så att vi kan gå bort till affären och handla mat. Behöver ju bärhjälp.

...... EFTERMIDDAG

Jodå, Simon min son kom hem och eftersom han är lite smart så ringde han mig från mobilen och sa att han snart var framme med bussen...kunde inte jag möte upp honom där  (så slapp han ju gå de extra meterna hem om och hämta mig..? Tänk om han skulle behöva gå mer än nödvändigt). Självklart.. vad gör man inte för sina barn!! Jag skulle ju ändå gå dit ju!

Alltså, det känns riktigt knepigt att promenera.. det går på halvfart och inte helt snygg hållning. Men det känns som att få sammandragningar när man är gravid. Alla som har varit det förstår hur jag menar. Hela buken drar ihop sig inuti och blir spänd och det kryper liksom inne i skinnet.. Märklig känsla.

Inne på apoteket skulle jag nu äntligen hämta den där hemorojdmedicinen. Då började hon bakom disken att säga att det var nåt stort fel hos Telia i Skåne så att "ja, jag kan se ditt recept här...men..." och jag fick väl ett frispel och började rabbla upp "jag är opererad för en vecka sen och nu är det tredje gången jag kommer till apotek och det inte fungerar!" Så fortsatte hon... "så det jag tänkte höra är om det går bra att vi skickar hem en faktura istället för vi kan inte se hur mycket du har i högkostnadsskydd..."

jaha... okej. Vadå hets!? Jag har lite taggarna ut, och jag känner verkligen med de RIKTIGT sjuka människorna som gång på gång får motgångar och blir fösta åt sidan som om det inte är viktigt.. usch, jag måste verkligen skärpa mig.. lite hemorojder - vad är det i jämförelse med vad som helst?

Idag blev det köttsoppa på burk med hårt tunnbröd med ost till. Uppskattades.

Kände lite på min mage idag när jag låg och "luftade" mig innan duschen.. Allt som är 10-15 cm ut från naveln är svullet och lite hårt liksom... spänt. Jag lyckades hitta EN liten story av någon som gjort liknande operation och där stod att det var svullet i flera månader. Så att vänta sig någon "svanprinsessa" när jag återvänder till jobbet är att tro lite för mycket. Det retar mig att jag fortfarande inte kan dra åt den här förbaskade gördeln själv. Nu fick stora dottern göra det och dessutom två gånger, för det blev inte riktigt bra.

Tror att jag har skrattat upp ett ärr, men är inte säker. Skulle förklara en rolig videosnutt för Jonas i telefon, men kom halvvägs och fick slänga telefonen i sängen och bara kvida, gråta och skratta om vartannat.. och varje gång jag tog luren så sa jag "nä jag kan inte säga det nu" och då skrattade ju han i telefonen och så började det om igen..

Videosnutten handlar om tre killar, en är redlöst berusad och sitter fastbunden i en trädgårdsstol av plast vid kortänden av en pool i en trädgård (i usa förmodligen) . Sen har de satt något slags gummiband i sidorna på stolen och förankrat dessa i nåt så att han ska fungera som en slangbella och landa i poolen..Man ser hur de lyfter honom bakåt längre och längre och sen släpper de honom!! Jösses han flyger och flyger men landar inte i poolen utan förbi hela poolen förbi en häck som gränsar till grannen och sen dunsar han väl ner hos grannen.. Man ser hur de står helt handlingsförlamade och sen slutar videon..

Så kul var det.

/e

Sov mina traditionella 3-4 timmar mellan 01.30 o 4.50 ca... alldeles för lite.. vaknade igen med huvudvärk, mådde illa och allt är bara sååå jobbigt...

I med panodil och sen tillbaka en stund i sängen.. kl 6.15 ringde klockan. Dags att väcka mina 11-åringar.. NÄ... de har ingen väcklarklocka! Fast det har de hos sin pappa så de KAN väcka sig själva... Fick återigen frukost på sängen av Melina, min privata sjuksyster, 11 år gammal.

Sen somnade jag nog om mellan 9-10 ungefär.. lite mail och prat med arbetskamraterna, samtal med husläkaren om lite hemorojdmedicin. Har inte tagit av gördeln ännu, men ska snart (kl är nu 17) - behöver ha någon hemma som kan hjälpa till att dra åt.

Men idag har jag i alla fall promenerat från p-huset vid lasarettet och in till kafeterian och väntade medan min kompis Patrik var hos sin läkare. Sen tillbaka igen... och sen tog vi en fika på stan. Skönt att få se människor och vad VARMT det var ute??? Hade jag inte räknat med.

Nåt som jag märkt de senaste dagarna är att jag känner mina tarmrörelser mycket tydligare nu än innan operationen.. som om allt är uppstramat och mer "nära" nu.... känns nästan ibland som det är ett litet barn där inne som far rundor.. men det är det ju inte..

Det går liiite bättre att gå i trappor, farten har ökat liiite grand... och jag går nästan helt rakt.. men inte helt. Så - ett litet steg mot mänskligheten.. att få bli som alla andra och få bli som vanligt igen.

Nu ska jag öppna min korsettgördel och hälla ut mig själv på sängen, ska bli så skönt!! Och sen in i duschen!! Och sen ligga och torka i frihet!! Därefter på med skiten igen och laga lite mat.

Det blir kyckling med grädd-parmesansås o gröna ärter med pasta. Hoppas någon vill ha här hemma. Annars ganska meningslöst.

/e

scrolla...
scrolla...

Det är verkligen jättesvårt att inte tycka lite synd om sig själv. Jag försöker men ibland.. så..känns det lite orättvist. Måste just JAG ha svamp i underlivet OCH hemorojder ovanpå mina smärtor? Är det nödvändigt och i så fall varför? Sånt vill man veta men man får inte svar.

Bara att försöka härda ut genom att tänka att det inte är första gången jag har varken det ena eller det andra och det går över till slut.

Igår var det dags för hemfärd från Jonas lilla etta till min lite större 3:a och tre mamma-längtande barn. En stor omställning som gjorde att jag i bilen blev lite gråtig och rädd. Tänk om jag inte klarar av att vara mamma... tänk om de inte vill hjälpa mig?

Men det ville de ju såklart! Väl hemma och när jag kramat och pussat alla barn och kramat och pussat Jonas som skulle bege sig hemåt igen, så gick telefonen varm.

Somnade vid 3-tiden på natten och drömde konstiga saker. Vaknade igen kl 7.40 och hade hysteriskt ont överallt. Magens "väggar" sved och brände och allt dunkade i takt med mitt hjärta. I med lite tabletter och sen vila på sängen. Småslumrade till 9.30.

Mitt x dök upp och lämnade nytt antivirus. Så bra, då kan barnen surfa utan att vi får in mer virus i alla fall. Ett problem löst.

Dagens projekt var att kolla om min stora dotter kan hjälpa mig att dra ihop korsetten. Men, som det är med tonåringar, så var ju inte hon säker på om hon skulle vara hemma kl 12... (när jag tänkte att det var en bra tid att duscha o vara färdig). Men... hon var kvar och hon och hennes kompis fick ihop skiten till slut. I reserv hade jag bett min vän Patrik komma förbi ifall ifall det inte lyckades. Dessutom behövde jag ta mig till aptoketet och hämta ut mer medicin mot hemorojderna, som min kirurg ringde in ett recept på redan igår.

Sagt och gjort, in till apoteket, för att konstatera att det inte öppnade förrän kl 15. Jag föreslog en fika så länge och mina två minsta, jag och Patrik satt en bra stund och fikade. När kl närmade sig 15 var jag enormt trött och ville bara lägga mig ner och sova!!

Vi körde som sagt upp till lasarettet igen och när det äntligen blev min tur (somnade medan jag väntade...det är sant!) fick jag veta att det INTE inkommit något recept till mig...

..ok.

Jag köpte nya tandborstar och mer tandkräm samt lite panodil istället, blev hemskjutsad och hällde mig i soffan med filt och musik. Somnade till några ögonblick. Sen plingade min kompis Madde på.

Och den snälla Madde lagade köttfärssås medan jag läste ur Bekännelser - vanliga människors bekännelser UTAN att själv skratta.

Lite mat och jordgubbar och nu blogga....

En läke-dag, ännu en läkedag är snart till ända. Fantiserar ibland om att ha fina trosor på mig..såna jag inte haft i hela mitt liv (var för pryd för sånt när jag var 24 och yngre). Har alltid haft "hold-in"-trosor som inte hör ihop med bh:n. Praktiskt, skönt och NÖDVÄNDIGT. Efter sommaren kanske jag kan ha nåt tjusigt, senusellt eller sexigt på min underdel. Bara en fantasi, vågar inte tro på det. Inte än.

Skulle verkligen vara glad om jag slapp hemorojderna... var det verkligen nödvändigt?
/e

Idag har det inte varit så kul... mest mått illa, varit yr, hungrig men illamående, slö och mycket smärtor.

Vad sägs om: hemorojder, svamp i underlivet, svullet underliv p g a att korsetten är så hårt åtdragen att allt blodet drar sig nedåt. När jag tog av korsetten inför duschen så såg det minst sagt underligt ut. Jag har blivit förvarnad att man kan bli blå, lila och alla färger.. men så svullet???

Jaja.. det rann några tårar på kinden för att jag kände mig frusen och eländig och svag och svullen och öm. Men.. man får tänka framåt, på resultatet, på hur glad jag kommer att bli när allt det onda har lagt sig..när korsettiden är förbi (snart BARA 7 veckor kvar)...

det är sånt som lyfter en.... dagens i-landsproblem. Ska jag skämmas? Näe.. det tänker jag inte göra. Så det så.

Jag har fött fram tre invånare till den här jorden, haft ett fadderbarn i flera år, samt donerar lite pengar till cancerforskning. Och ibland trycker jag på röda-korset-knappen när jag pantar...

Så jag tänker inte gå runt och ha dåligt samvete för att jag gnäller att jag har ont här och var. Är det jobbigt så är det jobbigt. Punkt slut.

Som sagt... en ganska jobbig/tung dag. Jag slumrade under förmiddagen och råkade nog ha fötterna högre än huvudet i 3 timmar och när jag skulle sätta mig upp så snurrade hela rummet och höll så på i några timmar från och till. Kom på att jag inte heller druckit så bra.. man bör ju kissa mer än en gång per dag, eller hur?

Igår käkade jag en hel påse katrinplommon.. ni vet.. det sätter igång magen. Jag har haft små funderingar på det... hur det ska gå med "tvåans" toabesök. Kan man andas ut det bara...???

Japp, det kan man. Jag kan inte använda några magmuskler i alla fall. Så till slut så.. så nu är det avklarat också.

Märker att jag mer och mer liknar en gammal människa, som diskuterar sina krämpor och sin avföring.. herreguuud.... men.. det är ju sånt man undrar över, i alla fall hade jag undrat det. Sånt där som ingen vågar fråga om.

Jonas jobbade natt och medan han sov satt jag o höll mig i bordet och försökte stå ut ett tag.. men till slut ropade jag på honom för jag trodde att jag skulle svimma eller kräkas.. nåt utav det. Han hämtade vatten till mig och sen kändes det lite bättre...så jag väckte honom. Han verkar ha lätt för att somna igen, så det var ingen fara.

Imorgon ska jag åka hemåt igen. Mina barn vill att mamma ska komma hem. Jag har förvarnat att jag ska full service. Vet inte om de förstår. Jag måste ha hjälp att få ihop min korsett! Vi får se om min äldsta dotter klarar det. Annars har min kollega/chef erbjudit sig att dra åt.

Som sagt, en del i-landsproblem idag

Saknar Jonas
Nattinatti /e

Trodde ALDRIG jag skulle somna i natt !  Jonas försökte hålla sig vaken, men till slut så... var det bara att bli nedlyft och uppallad i sängen som prinsessan på ärten, med kuddar bakom ryggen och under knäna, dunsockor på och allt till hands inom räckhåll utan att röra sig: glasögonen, vatten med sugrör (mycket viktigt med sugrör) , värktabletter och mobil MED headset. TV:n vriden åt mitt håll. Där låg jag och hade fantomsmärtor i höften... kändes som kallt rinnande vatten blandat med att bli knivskuren om och om igen på samma ställe. Djävligt retligt!

Men filmen Kalle och chokladfabriken var ju ganska underhållande ändå så till slut började det dra i mina ögonlock också. Då sov Jonas som en liten prins i sin soffa....(är han inte en gentleman så säg!) Jag somnade nog vid 2.30. Tänk er att ligga så, med benen böjda uppallad mot en vägg, huvudet åt sidan och inte röra en fena på 4 timmar. Det känns väldigt märkligt när man vaknar i alla fall.

6.30 var det toadags - alla tabletter hade slutat verka, fällknivsläge....Jonas for upp vid första lilla ropet på hjälp. Han är SÅÅÅÅÅ himla snäll mot mig! I med lite nya droger och sen låg jag och lyssnade på musik i lurarna och Jonas sov vidare. Småslumrade lite och mamma ringde och vi pratade lite snabbt om läget..

Idag var det ju duschning - första gången efter operationen. Instruktionen var bara: av med korsetten och in i duschen och låt tvål, vatten och schampo rinna över magen, men gnugga inte... Ehhh...näe...vem hade velat det? Med lite lätt ångest inför den här övningen låg jag kvar i sängen tålmodigt och väntade på att Jonas skulle sova färdigt... Vi 10-tiden slog han upp de blå och mitt förslag blev: ny medicin, frukost och SEN dusch... allt för att liksom flytta fram det obehagliga till sen.

Och sen var det nåt jätte-trevligt program på Discovery - om Italien... åh...men det vill jag se... men Jonas fattade ju precis. Så till slut stängde han av och sa: Japp, nu är det dags.

Shit.

Okej... visst är det en befrielse att få av korsetten, man kan andas mer normalt men finns ju inget som håller in och stöttar...!?

Jag var beredd på blodiga fluffkompresser, men det syntes knappt någonting alls. Återigen den konstiga bilden av mig själv när jag tittar ner på min nya mage. Svullet ja, men ... jag vet inte. Ser lite ut som om man tränat skitmycket och det har blivit ett 2-pack (istället för 6-pack)...okej... sen är det svullet längre ner då.. underlivet är ömt men inte blått än, men jag blev varnad för att det kunde bli det. Vi får väl se... vem bryr sig? I alla fall sa Jonas: Du...det kommer att bli sjukt snyggt!! Jag har inte förstått det än. Jag vill inte ta ut något i förskott. Vi får se helt enkelt. Men det kan inte bli värre än innan i alla fall. DET har jag fattat.

Okej - nu skulle jag resa mig för första gången utan en korsett. Det gick bra. Jonas drog upp mig och jag bara slappnar av och använder ingen magmuskel, det är det bästa sättet. Vääääldigt stelt och ihopvikt stapplar jag fram till hans hallspegel och tittar: det ser ....ja.. det ser bara helt platt ut. Kan inte säga det på nåt annat sätt. Ny navel...det liknar inte mig, men jag gillar det ändå. I profil ser det INTE lika snyggt ut.. så det kollade vi inte så mycket på. Ja, sen var det ju bara att duscha... kutryggig fixade jag vad jag skulle. Det var ju inte så farligt, bara skönt faktiskt. Och ja, jag kissade i duschen. Det får man ibland.

Har jag berättat att jag har navelfobi? Vad är det tänker alla utom en kollega till mig, Malin.. hon vet! Det är när man håller på att svimma av obehag när någon petar i ens navel, eller för den delen själv blir tvingad till det. Eftersom jag nu fått en ny navel så... kommer det att komma sårvätska där under ganska många veckor har jag fått veta. Och det söker mig lite grand redan. Så efter att jag duschade ville jag "torka" ordentligt innan korsetten skulle på igen. Så jag petade försiktigt ner lite toapapper i min nya navel för att liksom hjälpa till lite och det kändes inte ett skit. Jag har alltså ingen känsel där...och inte nedanför naveln heller. Lite olika områden på magen har ingen känsel och vissa delar har. Känns mysko, men det är okej.

Att få på korsetten igen var ju inte lika lätt som att fläka ut den om man säger så. När man lägger den runt sig är det en glipa på ca 20 cm. DET ska dras över varandra och sättas ihop med kardborrband. Jag kunde inte själv... Jonas fick hjälpa. Men till slut så, tillbaka till 1800-talet...

Detta lilla "event" med duschningen, torkning, påklädning och sminkning var klart vid 15.15!!! Hallå..hur fort kan man jobba? Allt går i slowmotion. För vi hade bestämt: hon (jag alltså) ska ut idag också, och gå en runda, även om hon ser ut som en pensionär på vift!

Så vi åkte och fikade, tog värktabletter så att jag kan sitta en stund och se normal ut.. om än lite hopfälld. Sen skulle vi alltså gå till Konsum och handla och sen gå tillbaka till bilen. En promenad på ca 5 minuter enkel väg i vanliga fall. Det tog nog en halvtimme...herreguuuuud säger jag bara... och det medan nerverna på mitt ena lår spelar spratt! Mitt på framsidan av låret känns det som huden är totalt avskald och att jag har sandpapper på insidan av mina byxor... och lite kallt och lite varmt... får ju hoppas att det inte är någon permanent skada. Men det ger ju en fingervisning om att man har rotat duktigt bland nervtrådarna på mig!

Inne på Konsum gick jag och höll i kyl- och frysdiskarna och avlastade min 90-årsrygg som nu brände av ansträngning och träningsvärk. Då gick det förbi en tjej som stannade upp och sa: alltså..mår du bra, egentligen? Jajamensan, svarade jag. Jag har opererat mig så det är lugnt! Hon såg klart lättad ut.

Samma lilla runda tillbaka till bilen i sakta mak. Vi hann över halva övergångsstället, fullt med bilar som satt o undrade vad som hänt "den böjda kvinnan". Men men.. jag bryr mig verkligen inte.

Det var en pärs att gå med avskalat lår hela den vägen tillbaka. Och sen sa Jonas nåt kul och jag började fnittra. Och det går INTE. Det gör så så himla ont så det finns inte.. det enda och rätta man gör då är att bita sig själv så hårt man vågar och lite till. Då....svalnar man rätt fort..eller tänker på en död släkting t ex. Kan också hjälpa. Finns såå mycket tokigt man kan tänka på som kan vara kul när man inte får skratta.

Vi tog lite foton idag också, ska samla ihop allt det där sen och de som vill se får säga till om det är så att de vill se. Inte alla som tål det. Andra kan tycka det är intressant.

Så ikväll ska jag alltså vara ensam och lägga mig själv, fixa med kuddarna och allt det där... vet inte hur det ska gå, men det MÅSTE gå, för Jonas jobbar hela natten.
Det blir nog bra! /e

Jag skulle infinna mig kl 13. Jonas, min pojkvän sedan 1 månad, krängde i sig 4 mackor medan jag filade fötterna...och packade ner tandborste och lite annat... Hade inte ätit sen 24.00 natten innan men kände ändå ingen direkt hunger.. bara lite svag och törstig.

När vi kom dit gick jag ensam in med sköterskan på ett fint kontor. Hon informerade mig om hur förloppet skulle se ut de närmaste timmarna, narkosen, uppvaknandet, hur jag kommer att känna mig, korsetten jag ska ha i 2 månader o s v... Jag lyssnade inte så jättenoga, jag satt mest och tänkte: tänk om jag dör, tänk om jag dör...Vad har jag gjort?

Så... betalade jag 38.000 kr med mitt kontokort, pengar som jag fått för en försäljning av min lägenhet. Hade jag inte haft dessa pengar KANSKE jag hade sökt genom landstinget, men en känsla jag har är att jag nog ändå lånat dom.

Därefter blev jag visad till mitt rum på andra våningen. Det såg fint ut, trägolv, grått klinker i duschen/toaletten... en skön elektriskt ställbar säng framför fönstret med en underbar utsikt...en liten garderob med nyckel att låsa in sina grejor i.

Efter en dusch med Hibiscrub fick jag kliva in i en skön mrogonrock o krypa upp i sängen med lite tidningar. Värktabletter och en "cocktail" med lugnande fanns på mitt lilla bord. Drinken var till senare... EFTER kirurgen varit o ritat på mig.

Blev lite sömnig helt plötsligt o låg o småsov där i min ensamhet. Sen kom en sköterska och satte ett dropp, förklarade att det skulle ta ca 1 tim till innan det var min tur. De hämtade upp Jonas till mig. Kl var 15.15.

Nästan exakt 1 tim senare är det äntligen dags. Kirurgen, en av de bästa i Sverige (fick jag veta) kommer in, glad och hurtig och frågar om jag har frågor.. I min dödsångest kommer jag inte på så mycket mer än att fråga om det gör mindre ont om magmuskeln inte är helt delad, som jag trodde min inte var. Han klämde o kände men sa "nä den är som de flesta som fått barn och inte hoppat in i gymet direkt efter förlossningen (och det gjorde inte jag kan jag erkänna). Sen lade han till att det inte var en garanti att muskeln gick ihop OM man hoppar in i gymet efter en förlossning.. Ha! Det tyckte jag lät jättebra...

Han ritade sina markeringar och sen tog jag min drink. Efter en kort stund kom narkossköterskan och hämtade mig. Vi gick tillsammans ner till operationsrummet  Där fick jag lägga mig på sängen, fick lite elektroder och ett dropp kopplat. DÅ kom jag på: Hallå! Skulle ni inte ta före-bilder först? Jaha? Har de inte gjort det, frågade sköterskan. Nix... Så...av med allt igen, på med morgonrocken, och en liten vinglig vandring in på ett undersökningsrum. Där stod kirurgen redo med en kamera och tog snabbt bild framifrån och från båda profilerna.
Tillbaka igen, av med morgonrocken, på med elektroderna, in med droppet.

Nu var sanningens minut kommen, nu fanns ingen återvändo. Jag sa : nu är jag jättenervös.. "ja, jag ser det på din puls, du ska få lite mer av den där drinken direkt in i droppet här så ska du ser att det lugnar sig"...Tjong... det blev lite yrt. Sen kom nästa cocktail, det var mot illamående..kändes inget.. Sen kom nästa shot.. det var nåt...för..hmmm...jag minns inte längre. Sen sa min narkossköterska "nu ska du få andas in lite syre här så...." och jag vet att jag blev upprörd...fick lite panik...

...sen minns jag inte mer. Förrän de säger mitt namn att det är färdigt, jag hör Jonas prata med en annan man... jag fattar ingenting. Det gör svinont i magen, jag lyckas säga att jag har ont... jag får något i droppet mot smärtan..jag ropar på mamma...(typiskt va? 41 år och vill ha sin mamma...) men hon bor i Stockholm och jag var i Landskrona så.... lite väl långt emellan. När jag till slut öppnar ögonen, så är jag faktiskt på mitt rum! Men skulle jag inte vara på uppvaket ett tag?

Jo... 16.30 sövdes jag, 18.02 var operationen klar. kl 19.10 var jag på mitt rum..så hela uppvakningssessionen har jag missat, vilket inte gör så mycket för det är där de ligger o bölar och tjuter...

Jag hade dubbla korsetter på mig, ett fasansfullt tryck över hela buken, ett dränage i ena sidan av ärret (ärret går från kanten på höften ner över blygdbenet (där de flesta har hår som börjar... och upp igen till andra sidan höften).
Kvällen avlöpte tämligen snabbt, jag försökte sms:a till mamma, pappa, syskonen, barnen, arbetskollegorna, vännerna.. men varje gång jag började på ett sms så somnde jag och vaknade allt mellan 15-60 minuter senare.. timme ut och timme in. Jonas satt vid min sida ända till kl 01 på natten!! Finns ingen snällare än han! Det var så skönt att slå upp ett fylle-öga och se att han satt där och läste sin bok. Ibland tittade han på mig bara...han var dubbel, allt var dubbelt.. mådde lite illla ett par gånger och fick mediciner mot det, de hjälpte bra, tycker jag.

Var uppe en gång och kissade, det var en pärs.
Somnade ordentligt vid 01.30 och vaknade i samma ställning (liggande fällkniven på rygg) 4 timmar senare.


DAGEN EFTER

Känner mig helt klar i huvudet, lyckas efter lite hjälp att gå på toaletten, och därefter hämta min lilla väska med spegel, linser... mitt smink.. ett friskhetstecken när man vill göra sig iordning. Lite smart har jag varit. Jag har tagit med mig babyservetter (såna man torkar bebisrumpor med) i en lite plastpåse, så jag kan göra en kattvätt! Inte helt fel faktiskt. Rekommenderas i alla lägen! Känns redan bättre att vara lite som vanligt, lite mascara och lite rouge.. känner mig som vanligt.

Efter en väldans god frukost var det dags för lite luftning, d v s dränaget skulle tas bort och korsetterna lossades... härligt att kunna andas normalt igen... men en läskig känsla att vara oskyddad. Jag tittar ner på min mage och ser plötsligt att jag har ett underliv!! Det har jag inte sett sen jag var 24 år! Alltså klart jag har sett det, men inte från den här vinkeln jag låg i nu.. min mage är borta!? Jag fattar ingenting! Det ser helt konstigt ut.. visst, svullet och tejp o lite blod och allt möjligt.. men ändå.. man ser att nåt har hänt.

Dränaget avlägsnades, gjorde inte ont alls... men det känns ändå som att man är lite orolig nu. Var ska blodet hamna nu? Tänk om det stannar kvar i kroppen och hela jag sväller upp ?? Sköterskan sa att det sipprar ut i de kuddarna de lägger närmast huden innanför korsetten. Okej.. vi får hoppas det.

Nu skulle jag vänta på kirurgen som skulle ta sig en titt på mig innan jag fick på den nya korsetten, allmänt kallad "din bästa kompis i 2 månader". Jag låg där och tänkte...hm... jag är lite kissnödig. En minut senare: jag är väldigt kissnödig...2 minuter senare.. : nu kissar jag snart på mig.. Fick ringa på en sköterska som efter min önskan tog ett bäcken för jag ville inte resa mig upp utan "min kompis" på. Sen gick hon och där låg jag i en halvtimme med kiss skvalpande på skinkorna. Vågade och kunde inte röra mig.. Tålmodigt väntade jag och tänkte att de nog kommer att komma snart..snart... snart.. näää....jag ringer nog ändå.

Jag vet inte var all den där vätskan kom ifrån men jag fyllde nästan ett helt bäcken till bredden!! Skönt som bara den i alla fall. Nöden har ingen lag och jag fick en försmak om hur det är att ligga på långvården och bli bortglömd med ett bäcken under rumpan.

Sen sattes det in en liten salvkompress i naveln (ingen känsel kände jag), på med några stora blå fluffiga filtkuddar och sen en alldeles nyuppackad korsett modell mega-elastisk. Två sköterskor drog allt vad de kunde för att spänna åt så mycket som möjligt. Känner mig nu som en kvinna på artonhundratalet med getingmidja..oavsett vad som opererats bort eller inte.

Aropå vad som opererats bort: Jag läste mig till i journalen att det verkar som de tagit bort 1981 gr på mig.. Det är ju i runda tal 2 kg. 2 mjölkpaket, 1 påse mjöl! Bort från min mage! Kan det vara sant?? Låter fjuttigt: jag har gått ner 2 kg... men tagit bort 2 kg runt magen DET låter nåt det!! Eller?? Ja, jag tycker det i alla fall.

Med min nya korsett på, kändes livet lite bättre igen, trots att jag får högandas. Känns säkrare, allt på plats liksom.
Får hjälp av underbara Lotta att klä på mig, hon knyter till och med mina skor!

Jag går sakta och böjd som en gammal kvinna och skrider ändå nedför trappan till väntrummet och väntar på Jonas. Där sitter en annan tjej, också opererad men inte som jag. Vi småpratar och sen kommer Jonas.

Innan vi åkte hem till hans lilla etta, gav jag ett förslag att vi skulle till hans och numera mitt favvo-fik Mys i Malmö och ta en fika. Kan jag sitta i en bil kan jag sitta på en stol.. Såg kanske knepigt ut att komma gående med en ihopvikt tjej, men vadå? Jag bor inte i Malmö...hehe...jag bor i Helsingborg!

Där satt vi i solen och drack varsin latte och njöt, pratade och konstaterade att NU ÄR DET ÖVER. Och jag som varit så nervös..så otålig och så orolig.

Värktabletternas verkan börjar ta slut och vi drar oss hemåt, och jag börjar blogga. Har ont nu ikväll.. underlivet börjar svullna upp (det var normalt) det stramar, värker och sticker och är allmänt jobbigt. Till natten ska jag ta en Citodon för att kunna få några timmars sömn förhoppningsvis.

Imorgon ska jag duscha. Inte helt lätt. Bye! /e

PROLOG

Jaha.... då är det äntligen dags för att operera mig...igår var det. I 15 år har jag irriterat mig på min hängande skinnpåse med fläsk i som varit i vägen för mig... och som jag alltid försökt dölja och som hämmat mig i intima situationer.

Nu, äntligen...tog jag mod till mig och visst har jag velat det länge, men allt måste stämma för att göra det.

T ex vikten. Vid konsultationen på den privata kliniken fick jag besked på att BMI 27 eller under är gränsen för att över huvud taget göra en bukplastik. Under förra året har jag gått från BMI 35 till 26,2 vilket gjorde det möjligt på det viset.

Jag ansträngde mig inte speciellt mycket, det började med att jag minskade lite på pasta, valde fullkornsprodukter och gick ner 4 kg, Sen förra våren fick jag gallstensanfall som drog ner mig ytterligare 2 kg.

Den stora viktminskningen startade när min dåvarande pojkvän gjorde slut med mig. Det blev en livskris och på ett osunt vis slutade jag att äta och sova. Kilona rasade och efter 3 månader "vaknade" jag upp och insåg att livet funkar även utan honom. Jag tänkte på vad jag åt och fortsatte att minska lite mer lagom i vikt...

Det som nu hände var att det lösa på min mage blev om möjligt ännu mer löst, hängigt och såg för djäkligt ut....Det gjorde att jag tog mod till mig att först fråga på min vårdcentral som sa "nää.... det där tror jag inte du kan få gjort inom landstinget" ... men jag lider ju av det?? Visst är jag fåfäng men, hur kul är det när det kliar under huden när det är varmt? När jag måste ha lite papper instucket i naveln för att det inte ska gegga igen av syrebrist? Har gått igenom en tvillinggraviditet för 11 år sen där jag gick 2 dagar över tiden. Min mage var gigantisk, barnen vägde 3 kg styck och efter det blev i alla fall inte min mage normal. Dessförinnan fick jag en dotter som i år bli 16 år. Där började hänget komma men inte i den omfattningen som efter tvillingarna. Den stora biten i det hela är den mentala. Att inte se ut som man känner sig när man står där på alla fyra... och nu pratar vi inte "rensa ogräs". Jag vill känna att min kropp är mig närmast, inte 20 cm hängande nedanför mig... typ.

Jag sökte mig därför privat för att höra vad proffsen skulle säga.

Jag var beredd på att de skulle säga att jag var tvungen att gå ner ännu mer i vikt... men, han bara räknade ut mitt BMI , tittade på min mage, kände på min delade bukmuskel och klämde ihop fettet och sa: Det här ska kunna gå att fixa, men vi måste flytta naveln. Det blir en stor bukplastik i så fall.

Han talade om för mig att mina skäl är medicinska och jag skulle kunna söka för detta inom vården. Han rekommenderade mig att skriva en s k egenremiss till sjukhuset. Efter viss tid får man komma, de gör en bedömning och enligt vårdgarantin ska de ge mig en tid inom 3 månader. Kan de inte det, får man söka sig till en privat men att landstinget bekostar det. Men... det kan även vara så att sjukhuset hinner fixa en tid och då hade jag inte vetat vem som utförde det och inte vilken erfarenhet han/hon hade.

Med den infon i bagaget begav jag mig hem och funderade i 2 dagar. Sen bestämde jag mig för att göra ingreppet på privatkliniken. Jag ville dels inte vänta och dels inte leva i ovisshet om vem som gör operationen...

Efter några dagar ringde jag tillbaka och fick en tid för operation 3 veckor senare.

Den dagen var igår och den sista veckan har varit för djävlig. Har sovit dåligt, varit ganska irriterad.. nervös, haft dödsångest.

Till sist blev målet att överleva. Att bara få vakna upp igen var det vikitgaste. Jag har varit sövd ett antal gånger i mitt liv men min första operation jag gjorde när jag var 18 år slutade med att jag vaknade under slutskedet då de sydde 15 stygn i ett bikinisnitt (opererade bort en cysta på äggstocken). Den skräcken att känna allt, inte kunna röra sig, inte göra sig hörd, inte påkalla någons uppmärksamhet, var fruktansvärd.

Så min skräck var dels att vakna under operationen men dels att ALDRIG vakna igen...

Okej ... så idag är det dagen EFTER... hur känner jag mig? Jo... det går bra! Hur gick det till igår? Ska jag berätta?